Sverige attackeras vid ett scenario där Ryssland angriper de baltiska staterna. För en sådan operation behövs nämligen kontroll över Östersjön vilket i sin tur kräver ryskt luftvärn på svenskt territorium, med största sannolikhet på Gotland.
Ett ryskt angrepp på Estland, Lettland och Litauen kan bli resultatet av ett incidentförlopp som spårar ur. Men det kan även vara en väl övervägd operation vars strategiska syfte är att knäcka Nato genom att blotta dess oförmåga att bistå ett medlemsland.
De ryska stridsvagnarna kan även rulla in i de baltiska staterna i ett läge när Moskvaregimens överlevnad står på spel. Konsolidering av makt genom ett framgångsrikt krig är ett beprövat recept.
De här scenarierna beskrivs i den statliga utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten, under ledning av Krister Bringéus. Dess rapport presenterades i går.
Hur bör då Sveriges relationer med andra västländer se ut om vi ska kunna försvara oss och bistå våra grannar på bästa sätt?
Bringéus förordar ingen väg. Det ingår inte i hans uppdrag. Men han konstaterar likväl att ett svenskt medlemskap i Nato skulle undanröja en osäkerhet om hur Sverige kommer att uppträda i händelse av en kris i Östersjön. Därtill skulle västs samlade konfliktavhållande förmåga sannolikt öka.
Det här är dock inget som regeringen vill höra. På DN Debatt i går slog utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) fast att Sveriges alliansfrihet ligger fast.
Utredningen var en eftergift till de borgerliga partierna i den senaste Försvarsberedningen. Nu finns en rapport som kan läggas till handlingarna, tycks regeringen resonera.
Det är ett farligt förhållningssätt. Sverige ligger där det ligger och våra befintliga säkerhetssamarbeten gör oss även i Rysslands ögon till en del av ett västligt försvarssystem. Dock saknar Sverige som icke-medlem i Nato försvarsgarantier från organisationen och finns inte med i Natos försvarsplanering.
En tidigare utredning av svenska försvarssamarbeten, gjord av Tomas Bertelman 2013, pekade på problemet med detta. Sveriges försvarsintegration med andra blir allt svårare att urskilja från Natoländernas agerande, sett utifrån. Det ökar risken för svensk del och sänker tröskeln för angrepp från Ryssland. Bertelman menade därför att Sverige bör lämna denna mellanposition genom att antingen återgå till det han kallar restriktiv alliansfrihet, vilket innebär att avsluta försvarssamarbetena med Nato, eller tvärtom gå med i försvarsalliansen.
Svensk försvarsförmåga handlar dock ytterst om att Sverige har en egen försvarsmakt som kan stå emot en första fas av ett angrepp. Här finns många luckor och frågetecken, och försök att skriva om historien.
I gårdagens debattartikel placerar Wallström och Hultqvist ansvaret för bristerna i det svenska försvaret på alliansregeringen. Den ska ha tonat ner de säkerhetspolitiska utmaningarna i vårt närområde, inte tagit till sig innebörden av rysk nationalistisk retorik och blundat för upprustningen av ryskt försvar.
"De borgerligas uppvaktande blev brutalt och yrvaket. Det finns anledning att hålla detta i minnet när nu borgerliga företrädare argumenterar för Natomedlemskap och försöker rehabilitera sig genom högstämda tonlägen" skriver de.
Kritiken mot yrvaktenheten är riktig. Men Socialdemokraterna kastar sten i glashus. Det räcker att titta i partiets budgetmotioner efter det förra försvarsbeslutet 2009.
2010 och 2011 ville Socialdemokraterna ge två miljarder mindre till försvaret än regeringen. De följande tre åren föreslog de samma anslagsbelopp som Alliansen.
Socialdemokraterna har dock hela tiden krävt att de sänkta sociala avgifterna för unga skulle tas bort, utan att kompensera Försvarsmakten för de högre lönekostnaderna. Med Socialdemokraternas politik 2010-2014 hade försvaret alltså haft ännu mindre ekonomiskt manöverutrymme.
Sådan är historien.