Eller radioinslaget. Bekvämt. Nästan arbetsfritt. Det duger hyfsat ibland. Fack och arbetsgivare förhandlar med medlare. De redogör för var sin sida av saken. Då de gjort upp går det att se i facit.
Eller två alternativ i en budgetfråga, där det är en målkonflikt. Ena partiet prioriterar äldrevården, det andra skolan. Båda förklarar sina skäl, inför fullmäktiges budgetbeslut.
Men om den ena är Hillary Clinton, och den andre är Donald Trump?
Trump säger sådant som att Saddam Hussein var duktig på att ha ihjäl terrorister, eller att USA har ett av världens hårdaste skattetryck.
Clinton säger att Trump är lättretad och impulsiv, och varnar för vad det skulle innebära om han satt med koderna till kärnvapnen vd en riktigt allvarlig kris.
Vart leder då metoden med var sitt ljudklipp, var sin tv-snutt eller var sitt pratminus? Opartiskt? Nej, men faktisk neutralitet mellan sanning och lögn.
I verkligheten lät Saddam Hussein inte döda mer än någon enstaka terrorist, en som han själv hade understött. Däremot lät han dräpa kurder och shiiter i hundratusental . Och det är ett stort avstånd mellan skattekvoten i USA och exempelvis Danmark, som verkligen är i toppskiktet.
Då Clinton varnar för Trumps olämplighet som president i en kärnvapenmakt har hon grund för det, i långa rader av impulsiva Trumptwitter, hotelser, lögner och tydlig brist på eftertanke.
Både Clinton och Trump är ytterst hårt kritiserade. Men det är längs helt olika skalor. Vad gäller Trump avses rader av lögner, råa tillmälen, spelande på ras- och andra fördomar, nästan total brist på erfarenhet. Stora ord men nästan inget innehåll inrikespolitiskt, men konflikt och handelskrig med USA:s vänner och anmärkningsvärd förståelse för flera av demokratins motståndare, särskilt Ryssland. Han är en okunnig demagog, skränig, med hotfullt auktoritära drag.
Clinton är en mycket erfaren mittenpolitiker, eftertänksam, kunnig. En del kritik avser kontroversiella frågor där hon som utrikesminister agerat i en omvärld med kriser och konflikter som USA kan påverka en del men inte styra efter behag. Men det mesta är den samlade tyngden av årtionden av organiserade kampanjer och personförföljelse, från republikaner och antifeminister. Nästan allt detta har visat sig sakna substans. Åtskilligt är lögnaktiga, illvilliga påhitt.
Om man då inte skiljer på sanning och påhitt, om man låter all kritik kleta vid och upprepas och upprepas, oavsett betydelse och sanningshalt, blir det något slags kålsuparsyn på den seriösa, kunniga sakpolitikern och den okunnige, skräninge hetstalaren. Sådant kan sedan mätas med endimensionella frågor som "Litar du på NN?" eller liknande. När detta sedan slappt vidarebefordras i ledarartiklar eller nyhetsinslag gör man sig till medskapare av en likgiltighet mellan sanning och lögn.
För att kunna ge en rimlig bild av något sådant som den amerikanska presidentkampanjen behövs kontroll av fakta, avslöjande av lögner, analys av sakfrågor och blottläggande av värderingar. Några ledande amerikanska tidningar lägger en imponerande kraft på detta.
Trump som andra hetstalare på högerytterkanten tar då till samma teknik som kommunisterna under deras klangdagar. De upprepar och upprepar, även sådant som påvisats vara bluff. De slänger ur sigen ström av nya anklagelser och provokationer, och anklagar de seriösa och ambitiösa nyhetsmedierna för att gå "etablissemangets" ärenden.
Där allt förmedlas med korta tv-klipp, eller var sitt pratminus, ges lögnen i praktiken ett försprång framför sanningen och extremismen en bonus framför reformismen.
Handlar detta bara om USA? Nej, dels finns det de som okritiskt återger bilden att Trump och Clintion är på något sätt lika misstrodda, utan att besvära sig med att se vad de dramatiskt stora skillnaderna mellan kandidaterna faktiskt handlar om.
Vidare förekommer det ju även i Sverige att de som är demagogiska missnöjespolitiker med inga eller ohållbara förslag i de större politiska frågorna ofta blir milt behandlade och inte alls lika hårt granskade som de som har regeringsansvar eller står för en konstruktiv oppositionspolitik.
För att ta bara ett litet exempel. Jämför det här: Jakten på utrikesminister Wallström (S) för hennes tillfälliga bostad i Stockholm – en fråga där det inte fanns något alls av större substans att kritisera. Och avslöjandet att Jimmie Åkesson (SD) gjort av med mycket stora belopp på nätkasinon? Nyheten var sann. Men snabbt blev det tvärtyst.