I år är 250-årsminnet av den första Tryckfrihetsförordningen. Grundlagen och dess främste upphovsman Anders Chydenius firas av det fria ordets vänner, och behandlas på en del andra håll med surmulen tystnad. Det brukar vara så med den svenska frihetstraditionen.
Men den Tryckfrihetsförordning vi har, som ger det starkaste grundlagsfästa skyddet i världen för det fria ordet, är daterad 1949. Den har en mycket genomtänkt och skickligt utformad lagtext, för att hindra angrepp på ordets frihet. Den skrevs också med krigsårens dystra erfarenheter i rykande färskt minne.
De som stod för prestationen brukar behandlas som icke-personer, så som det länge var även med Anders Chydenius. Man kan leta utan att finna i Nationalencyklopedin. Men de var delvis mycket intressanta personer, och vägen till riksdagsbesluten är också en viktig men rätt bortglömd sak.
Inför hotet från de tyska nazisterna från 1940 föll samlingsregeringen undan, och drev några år en tryckfrihetsinskränkande politik, med indragningar och transportförbud. Paragrafer i 1812 års lag som länge ansetts döda väcktes upp. I andra delar utnyttjades luckor och svagheter i 1800-talets version av grundlagsskyddet. Den linjen drevs med kraft av justitieministern K G Westman (bondeförbundet, alias C) och opolitiske utrikesministern Christian Günther. De hade statsminister Per-Albin Hanssons (S) stöd i det läge som rådde.
Men än mer på deras linje var partiledaren för Högern (alias M), Gösta Bagge. Hans dagböcker finns kvar och är tryckta, en mycket intressant historisk källa. De ger tydliga belägg för Bagges starka motvilja mot den liberala pressen, liksom mot statsrådet Thorwald Bergquist (FP, alias L).
1943 får Westman cancer och avgår. Per-Albin Hansson vill då ha Bergquist som justitieminister. Bagge motsätter sig detta intensivt, men får som så ofta ge upp och låta statsministern bestämma.
Året därpå får Bergquist tillsätta en parlamentarisk utredning om Tryckfrihetsförordningen. Inte bara det, han får på ett påtagligt sätt packa den med tryckfrihetsvänner och med fler liberaler än FP har mandat till i riksdagen. Ordförande blir Natanael Gärde (FP), tidigare statsråd och utredaren bakom flera stora lagreformer, bland annat Rättegångsbalken.
Det som händer kan bara förklaras med att statsminister Hansson byter läger, ställer sig på folkpartisternas sida och stöder Bergquist i den uppläggning som några år senare ger en mycket stark Tryckfrihetsförordning.
I utredningen fick två Göteborgsredaktörer de andra med på att grundlagsfästa den viktiga meddelarfriheten för pressens källor, som varit en följd i praxis av tidigare grundlag, men nu gavs ett tydligt, starkt skydd. Det var Torgny Segerstedts medarbetare på Handelstidningen, riksdagsman Knut Peterson (FP) och hans kollega på Ny Tid (S), Rolf Edberg, riksdagsman, ambassadör, senare berömd författare.
En annan viktig ledamot var Axel Brusewitz, statskunskapsprofessor i Uppsala och liberal veteran på Karl Staaffs sida från den stora striden om parlamentarismen mot kungamakten och högern.
Bondeförbundet företräddes av en juridiskt intresserad riksdagsman, Oscar Werner i Sunne, och Högern av ägaren av Skånska Aftonbladet, Erik Hagberg, senare en stor man i den svenska filmbranschen. Dessa båda är förmodligen totalt utraderade när C respektive M skriver sina partihistorier. Men de gjorde viktiga insatser, i det att grunden lades för den breda parlamentariska enigheten om det fria ordet s ställning. Den har för det mesta hållit sedan dess.
Utredningen lämnade en allvarlig blotta, i att inte se faran i att nya tryckfrihetsbrott skulle kunna införas utan grundlagsbeslut. Förtjänsten av att rätta till detta tillfaller främst justitieministern Herman Zetterberg (S), och riksdagen höll med honom.
Riksdagen räddade också en annan viktig sak, 2/3-majoritet i juryn för fällande dom i tryckfrihetsmål. KU hade haft en av sina sämre dagar, men ett par reservanter fick båda kamrarna att hålla fast vid utredningens och regeringens förslag. De var bänkkamrater i Första Kammaren, och båda hörde till nykterhetsrörelsen. John Sandberg (S) var kommunalman utanför Tranås, juridikprofessorn Åke Holmbäck (FP) hade varit statsråd. På den tiden kunde två reservanter från olika partier vinna en votering mot utskottet om de hade goda argument och en bra utredning att stödja sig på.
Detta är också värt att minnas på tryckfrihetens 250-årsdag i höst.