Ryska spioner som stjäl ur datorer och läcker valda delar via hantlangare som Wikileaks. Rena lögner som upprepas flitigt tills de överskuggar annan debatt. Hatsajter på nätet som står ytterlighetspartier nära och får draghjälp av rysk regimpropaganda.
En del sådant har vi sett i Sverige sedan några år. Men efter valet i USA behöver uppmärksamheten ökas. Farorna för demokratin är större än många velat inse. Kreml vill se ett försvagat väst, ett upplöst EU. I alla länder som liknar Sverige passar det Ryssland ifall statsbärande partier försvagas och inte klarar att samverka, samt om i första hand ytterhöger och i andra hand yttervänster stärks.
Några slutsatser av detta är så tydliga att de knappt borde behöva understrykas. Beredskap för blocköverskridande reformpolitik stärker demokratin när man kan samla sig till att driva frågor framåt, vilket bör vara möjligt i Sverige. Och förstås behövs skärpt datasäkerhet och resurser för att upptäcka och avvärja fientlig cyberaktivitet.
Men annat behöver det påminnas mer om. För det första: journalistiken bör bli mer vaksam, med mer källkritik, och inte låta sig manipuleras av desinformation eller bli handfallen inför lögn- och hatspridare.
I USA var en rad televisionskanaler i stor utsträckning passiva eller villiga förmedlare av Trumps smädelser och negativkampanjer. Källkritik försummades eller föraktades. Sådant blir resultatet med attityden att tittarsiffror och klick ensidigt får vara målet, medan publicistisk ambition i allmänhetens tjänst ses som överflödig.
Ledande tidningar i USA gjorde stora insatser med faktagranskning och avslöjande av osanningar och överdrifter. Men flera tv-medier var i realiteten på näthatets och högerpropagandaradions sida, både i primärvalen och under hösten. Och även de mest seriösa tidningarna lät sin nyhetsvärdering släpas med av ryskstyrda "läckor" via Wikileaks.
I Sverige är ett fåtal redaktioner i Stockholm, inte minst radion, tv och TT, mycket inflytelserika med att sätta dagordning och välja eller välja bort källkritik. Etermediernas och TT:s bästa gren är, med ett måttligt antal undantag, inte den publicistiska hållning som blir en motkraft mot envetna propagandister, lobbyister, extremister eller manipulatörer.
Viljan och förmågan är större hos ett antal, men inte alla, tidningsredaktioner – på nyhetsplats och på ledarsidor. Läsare och tittare behöver själva vara mer källkritiska, men också mer aktivt engagerade för en samhällsdebatt som är demokratisk, både i värderingar och i stil och hyfs.
För det andra: det ska talas, inte mumlas, om vilka partier i Västeuropa som arbetar i ryskt intresse och själva eller via internationella lojaliteter är på Putins sida. I Sverige är SD det uppenbara fallet, insyltat i den internationella ytterhögerns falangflora – och med en partiledare som öppet säger sig vilja se den ryskfinansierade nyfascisten Marine Le Pen som fransk president.
Vänsterpartiet har upphört att vara Moskvalydigt. Men Jonas Sjöstedt borde sluta samarbeta i EU-parlamentet med det tyska gamla DDR-partiet. Dess ledare Sahra Wagenknecht framträder i Russia Today och fördömer Angela Merkel som en "följsam" anhängare av "amerikansk hegemoni" under Barack Obama och tidigare presidenter. Tydligare på Putins sida är det svårt att vara.
För det tredje: En rad intresseorganisationer behöver besinna att de på två sätt kan spela extremister i händerna, och redan ofta gjort det. Ena sättet är att fördöma samarbete över blockgränsen och kampanja mot kompromisser.
Andra sättet är att piska upp missnöje genom att överdriva eller hitta på sociala eller ekonomiska problem och mer eller mindre verkliga orättvisor. Exemplen är många, såsom vandringssägnen att pensionsinkomster sammantaget beskattas hårdare än löneinkomster. Närsynta kampanjmakare kan skapa vanföreställningar av det slag som extremister sedan utnyttjar för att hetsa mot Sveriges folkvalda eller samhällssystemet.
För det fjärde, och åter till nyhets- och ledarredaktioner: Se upp och dras inte med i personangreppskampanjer som saknar hållbar grund! Hillary Clinton utsattes för detta i många omgångar.
Ett varnande svenskt exempel är de från första början uppenbart ohållbara insinuationerna om att utrikesminister Margot Wallström skulle ha varit mutad genom att utan besittningsskydd hyra en övernattningslägenhet i ett fackligt ägt hus. Den bristande redaktionella eftertanken i det fallet kan locka illasinnade manipulatörer att försöka sprida falska anklagelser mot någon annan, och då mitt i valrörelsen.