Antalet länder med lagfäst offentlighetsprincip lär vara uppe i 114. Nytillkomna i år är Sri Lanka, Argentina, Vietnam, och republiken Vanuatu i Stilla havet. Den delen av Anders Chydenius nyskapande insats 1765 förblev länge en svensk och finländsk säregenhet. Sedan spreds den snabbt, när även USA gick före.
Men i åtskilliga av de 114 länderna är det på låtsas. Ofta är öppenheten för insyn mycket mindre än i Norden, Holland och USA.
Nuvarande Tryckfrihetsförordning, från 1949, ger det starkaste grundlagsfästa skyddet i världen för det fria ordet. Den är inte helt lättläst, men har en genomtänkt, skickligt utformad lagtext, skriven med krigsårens erfarenheter i färskt minne. Arbete pågår med att ge den en ny språklig och redaktionell utformning, och slå vakt om dess innehåll. Där gäller det att inte tappa något viktigt. Men en av dem som satts på jobbet är förre justitiekanslern Johan Hirschfeldt, en varm tryckfrihetsvän i juristkåren – en yrkesgrupp där motsatt hållning inte är sällsynt.
Johan Hirschfeldt är också med i Andrakammarsalen. Han pekar på hur tryckfrihetens detaljerade grundlagsskydd gång på gång angripits från regerings- och annat håll, på 1800-talet av kungamakten, samt under andra världskriget. Där avbryts han av ointresserad debattledare.
Men, kan det tilläggas: En fjärde sådan period har vi nyligen haft. Tryckfrihetsförordningen och dess ställning som grundlag har angripits av näringslivsbetalda professorer och av jurister i en räcka kanslihusbeställda utredningar. Riksdagen har, som flera gånger tidigare, i bred enighet skyddat det fria ordet.
Hot mot friheten kan komma från fler håll än censur eller domstolsprocesser. En kall auktoritär vind blåser över världen, pressfriheten är i huvudsak krossad i Turkiet, Ryssland och EU-landet Ungern. Den är hotad i Polen.
USA:s nyvalde president har sagt sig vilja riva upp skyddet mot politiskt drivna förtalsprocesser. Detta skydd upprättades av Högsta Domstolen då sydstater försökte att med skadestånd strypa nyhetsförmedlingen. Trump har hetsat mot journalister från obekväma medier som CNN och New York Times, och hotat nätbokhandeln Amazon, ägare av Washington Post, en tidning som med skicklighet och kraft granskat och kommenterat Trumps kampanj.
Ett par finländska deltagare tar med skärpa upp hur en chef i etermediebolaget YLE vikt sig för påtryckningar från statsministern (C), och stoppat granskning av ett företag ägt av hans släktingar. YLE har fallit undan i rädsla för att få sin finansiering nedskuren, understryker Anna-Lena Laurén, utrikeskorrespondent i Moskva, numera för Dagens Nyheter (och under flera år krönikör här i vår tidning). Populismens krav på att dra in pengar från YLE kan dra fler partier med sig, och faran för det har tystat rapporteringen.
Ja, och vad för slags påtryckningar kan väntas mot medier som vågar granska familjen Trumps hundratals företag, i många fall insyltade med politiskt välförankrat kapital i auktoritära stater?
Tryckfrihetsförordningen ger starkt grundlagsskydd.
En grundbult är juridiskt ensamansvar. Tryckare, kioskägare, källor, bildleverantörer och många andra kan inte trakasseras juridiskt i syfte att sabotera utgivningar eller nyhetsförmedling. Antalet ansvariga för en publicering ska vara en, inte flera. Men inte heller noll!
Här är en kärnpunkt vad gäller det grova, ofta av extremister organiserade näthatet, med dess hotelser och personliga förtal, och särskild nedrighet mot kvinnor. De som håller på med sådant brukar ofta gömma sig bakom kodnamn och servrar eller Internetleverantörer där deras identitet döljs. Typexempel: Åkessons partiorgan (SD), som länge hade hemlighållen utgivare så att tryckfrihetsreglerna skulle göras verkningslösa.
Även stora nätföretag som Facebook är delaktiga. De vill gärna plocka ut stora annonspengar ur Sverige, men förmedlar i stor omfattning även förfalskade skennyheter och grovt näthat. De själva går nu fria från ansvar och de skyddar i praktiken de aktivister, partier, underrättelsetjänster eller stater som hetsar och hotar, så att noll personer blir juridiskt ansvariga.
Det är inte i det tryckfrihetsskyddade området, utan i det där tryckfrihetslagar inte gäller, som problemen finns, säger vice KU-ordföranden Björn von Sydow (S). Det behövs några klargörande domslut.
Ja, så kan det sägas. Det är inte tryckfriheten som är fel. Det är den ansvarslöshet där ingen alls kan hållas ansvarig.