Som ny ordförande i Svenskt Näringsliv behöver han ändra kurs, ändra tonläge – och ändra på arbetsmarknadsparternas polariserande, reformhämmande roll i svensk politik.
Är Leif Östling den som kan klara det? Kanske, ingen vet väl riktigt. Men uppgiften handlar om att förändra.
Tidigare arbete i verkliga företag har då betydelse. Leif Östling kommer från chefskapet för ett av Sveriges mest välskötta storföretag. Det är respektingivande och ger tyngd, om han har vilja och förmåga att se vad som behöver göras.
Förändringen är mycket stor. Föregångaren Jens Spendrup är starkölsbryggare. En annan tidigare ordförande, Signhild Arnegård Hansen, tillverkade chips i en produktion som drevs med att elda gasol. En stod för brist på socialt ansvar. En annan för klimatskadliga onyttigheter.
Lastbilar är inte klimatneutrala, långt därifrån. Men en industri där man försöker förbättra energieffektivitet och pröva nya bränslen är en miljö där man deltar i att förbättra samhället.
Som ordförande i LO möter Leif Östling en annan man från verkstadsindustrin, Karl-Petter Thorwaldsson. Han är också en stor förändring, en frisk fläkt jämfört med LO på Stig Malms eller Bertil Jonssons tid.
Karl-Petter Thorwaldsson står inte för kansliradikalism och vänstervridning, han hör till folkbildningstraditionen i arbetarrörelsen. I SSU hörde han till förnyarna kring Anna Lindh. Han är alkoholmotståndare och en vän av goda samarbetsrelationer mellan arbetsgivare och fack. Östling och Thorwaldsson borde kunna göra skillnad. Fast det är svårt. Även om de går in för det kanske de inte lyckas.
Men det här landet behöver, från arbetsmarknadens parter, både ett nytt klimat och en ny förmåga att åstadkomma resultat. De behöver bidra till att politiska knäckfrågor blir lösta och inte blockerade. Där har Östling, Thorwaldsson och andra en avsevärd dagordning:
Skattereformer. Både inkomstskatt och företagsbeskattning behöver stora reformer, för mer arbete och mer investeringar. LO och Svenskt Näringsliv behöver hjälpa till att trycka tillbaka särintressen, fastighetslobby och försvarare av kryphål. De behöver ge aktivt stöd för en finansiering av sänkta skattesatser som är ansvarsfull och fördelningspolitiskt balanserad.
Elförsörjningen. Sverige glider mot ett bortfall av fossilfri el som först orsakar övergång till ström från sydligare kolkraftverk och sedan betydande effektbrist – något som redan skadar möjligheterna till investeringar i svensk industri.
Öppnare arbetsmarknad. I frågan om ungdomars och flyktingars väg in på arbetsmarknad måste det sterila ställningskriget avslutas. Är parterna kreativa kan de hitta vägar för praktik, inskolning och ökat arbetskraftsdeltagande som ger fler nya fackliga medlemmar i arbete och färre bidragstagare. Gör man detta rätt är det inte en nedpressning av lågavlönade utan en höjning av mångas livslöner det handlar om.
Arbetsmarknadens parter har orsakat att de lovande avtal om yrkesintroduktion som först uppfanns hos IF Metall används alldeles för litet. Det går att göra mycket mer från arbetsgivare och fack för lärlingsprogram och yrkesrekrytering,
Ett huvudavtal som löser upp många av knutarna om turordning vid uppsägningar och tillgång till omskolning. Förhandlingar om detta har tidigare nått ganska långt, men lagts på is för att nejsägare – inte främst på LO-sidan – fått sabotera.
Det är så invant för så många att undfly ansvar och kompromissvilja, och ta sin tillflykt till slagordsmässig propaganda. Alldeles för mycket av den politiska opinionsbildningen – inte minst hos tankesmedjor finansierade av fack och företag – går ut på att upprepa och upprepa dessa invanda positioner.
Det skulle behövas ett ledarskap i Svenskt Näringsliv och LO som ändrar samtalets inriktning, som söker lösa gemensamma problem, och som underlättar och understödjer breda politiska uppgörelser över blockgränsen.