På ytan handlar det om att presidenten bjuder igen efter sitt besök i Sverige i september 2013, då det också var nordisk samling.
Då som nu var bakgrunden ett mer mörkgrått säkerhetspolitiskt läge. USA och de nordiska länderna har fått allt starkare skäl att tillsammans kunna hantera risker, och att hjälpa varandra med en del saker som görs diskret och utan att visas upp för andra.
Under bortåt 20 år tänkte många som om Norden inte behövde USA och USA inte Norden. Detta har omprövats, av uppenbara skäl. Rysslands återmarsch in i det auktoritära har följts av militär upprustning och väpnad aggression mot ett grannland, Ukraina. En rad västeuropeiska länder har skurit ned sina försvarsresurser när de försökt räta upp överansträngda eller misskötta statsfinanser. Nordens relativa vikt i europeiska säkerhetsfrågor har alltså ökat, inte av ett skäl utan av flera.
Vi kan i Norden och i Baltikum mer än på årtionden behöva USA:s beskydd, inte bara diplomatiskt, utan även i att USA:s militära förmåga stabiliserar och avskräcker från väpnade ryska framstötar i närområdet.
Det är förklaringen till det värdlandsavtal med Nato som Finland ingått, och som kan godkännas av den svenska riksdagen senare i år, som beredskap för krislägen.
Det är också förklaringen till de årliga överläggningar om bland annat regionala säkerhetspolitiska frågor som offentliggjordes vid Obamas möte i Stockholm 2013. De samlar företrädare för utrikes- och försvarsdepartementen i USA och alla nordiska och baltiska länder. Senaste mötet var i Washington i november 2015. Vad som görs på sådana möten eller i än mer diskreta former är ju inte lätt att veta, men den säkerhetspolitiska signalen är lätt att förstå. Den har inte ändrats av regeringsskiftet i Sverige, eller i några grannländer.
Däremot kan såväl förtroendet som den trygghet relationen till USA ger hotas, om inte den värderingsmässiga grunden för demokratiernas samarbete över Nordatlanten förblir intakt. Splittring i EU, Storbritanniens eventuella avhopp – och än mer en högernationalistisk eller rent högerextrem flygel i Europa – kan underminera den europeiska sidan. Än mer allvarligt kan det bli om USA följer den väg som högerpopulisten, isolationisten och frihandelsfienden Donald Trump talat för i valkampanjen.
Det går nu inte att bortse från risken av samtidig utveckling med aggressivare Ryssland, splittring genom högerextremism i europeiska länder samt ett USA där ledningen stöter bort mångåriga vänner och allierade. Det kan vålla stor säkerhetspolitisk otrygghet i flera världsdelar, frenetiska rustningar eller undfallenhetspolitik mot diktaturer – samt ökade kris- och krigsrisker.
Redan i nuvarande läge har Sverige och en hel del andra länder en eftersatt militär och annan säkerhetspolitisk förmåga, i relation till kriser som kan beröra oss. Den försvarspolitiska uppgörelse som gjordes ungefär enligt Moderaternas ståndpunkt, mellan S, M, C, MP och KD – men med Liberalerna i opposition – är nu mer än överspelad.
Skulle osäkerheten tillta genom att Trump och andra allvarligt skadar den västliga sammanhållningen inom och utom Nato blir Sveriges och våra grannars situation långt mer riskabel. Behovet av stärkt försvar och samverkan med andra kan tillta kraftigt, men det kan bli svårt att hitta allierade som tillsammans är trovärdiga och starka nog.
Relevansen i frågan om Natomedlemskap har en tid framåt blivit beroende av hur det ser ut efter presidentvalet i USA. Enligt nuvarande politik har Natosamverkan fördjupats utan medlemskap, och på kort sikt har det räckt för att öka tryggheten i Östersjöregionen.
Men skulle Trump och andra i en radikal höger slå spelet över ända skulle vi hamna i en svårbemästrad situation med växande hot och brist på bra handlingsalternativ.