Världen har blivit farligare kring oss. Ofrihetens krafter står starkare. Försvagning eller förvirring, ibland även extremism, har bett ut sig i några förut stabila demokratier.
För att inte råka illa ut behöver vi vårda samarbete, vara konstruktiva och ha ett gott diskussionsklimat mellan demokratiska och reformsinnade partier – i vårt eget land och mellan länder som kan dra åt samma håll. Det är stor osäkerhet och växande risker, men också ett viktigt skede. Det kan få väldig betydelse att tillsammans göra rätt, tänka klart, handla seriöst och stå det onda emot.
Uppgivenhet är en farlig åkomma, den ger passivitet där initiativkraft behövs. Det gäller klimat- liksom försvarspolitik, sociala frågor liksom de ekonomiska. En demokratisk rättsstat, med vital marknadsekonomi och god utbildningsnivå har stor förmåga att ta sig an svåra utmaningar. Men då måste man gå in för det – inte bita sig fast i äldre, invanda konfliktfrågor och inte heller överdriva motsättningar mellan ekonomiska intressen. Man måste vara aktiv och konstruktiv i samarbete med andra länder, där så är möjligt.
I utrikespolitiken är osäkerheten särskilt stor. Den säkerhetsordning där vi länge levt ganska trygga står kanske pall även för Trump och Putin. Huvudalternativet bör vara att tillsammans med andra länder medverka till att några osäkra år uthärdas under bevarad stabilitet – utan att länder blir offer för förtryck eller krig. Men det kan behövas mycket avgörande säkerhetspolitiska beslut i ett rubbat säkerhetsläge. Det ställer då stora krav på gemensamt uppträdande ihop med de västeuropeiska länder vi då kan samverka förtroendefullt med.
I inrikespolitiken är det just nu ekonomiskt stillsamt, god tillväxt, hög andel av befolkningen i arbete, skapliga statsfinanser: Ett bra läge för långsiktiga men inte så lätta beslut. Men i stället försvåras detta av gamla blockmönster, oansvarig extremism på ytterkanterna (värst på den högra numera) samt agitationstryck mot politiken från kompromissovilliga, styvsinta intresseorganisationer.
Det finns dock en tydlig, beprövad väg för att vårda ekonomi och välfärd och framgångsrikt klara såväl en äldre befolkning som att få in nyinflyttade i produktionen. Den vägen har tagit Sverige upp ur tidigare välfärdskriser, och den har en liberal kärna av bättre villkor för arbete och företag, välskötta statsfinanser och välvårdade, stabila trygghetssystem. Denna politik har under cirka 25 år uppnått bred förankring. Den har trots oenighet i delfrågor och överdrifter i debatter, i varierande kombinationer, byggts upp också av demokratiska socialister och moderata konservativa.
Det finns nu nya utgiftsbehov, inte minst i försvaret, men samtidigt behov av skattereformer för att få fler jobb, finansiell stabilitet och bärkraftiga skattebaser.
Detta och mycket annat talar starkt för att städa bort en del hindrande gamla stridsfrågor med kompromisser, och att ta nya tag – för att få fram pengar till rätt saker och stärka företags- och arbetsklimatet. Väldigt viktigt är då att göra omfördelningar och omläggningar så att olika åtgärder balanserar varandra fördelningspolitiskt, och så att det inte blir ensidigt mellan land och stad, mellan industri och kommuner eller mellan arbetare och tjänstemän. Inte heller mellan generationerna, där en del av de unga nu ofta kläms hårdast.
Man måste då skilja verkliga sociala klyftor från inbillade eller överdrivna sådana – som blåses upp av partsintressen, missnöjeshetsare eller motståndare till politiska sammanjämkningar.
Intresseorganisationer behöver där underlätta reformer – och inte ge de oresonliga och de extrema draghjälp. Det är inte bara partier som behöver ta ansvar.