Foto:

Bildning luktar tjära och lugna skolluncher

Nyström lördag

Historien luktar tjära. Innan man får syn på den gamla gränden, huset eller båten sticker det i näsan, och historien blir ännu mer levande. Inte för att bilder och texter inte kan tala, utan för att vi minns bättre, upplever mer och når ytterligare insikter, ju fler sinnen som aktiveras.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

På så sätt är tjärlukten en del av bildningen. Som det står i Per Svenssons och Thomas Steinfelds nya bok ”Bildningen på barrikaden – ett manifest”, kan bildning anta många skepnader, men alla har någonting med historiskt medvetande att göra.

Ta Vasaskeppet. Visst måste man läsa om bygget, bärgningen och tidsandan för att ha en chans att förstå. Men aha-upplevelsen kommer först när man står bredvid båten, ser hantverket och nås av den välkända lukten.

Samma sak med Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, utsikten från Eiffeltornet och Egyptens pyramider. Kanske kan man säga att polletten trillar ner. Eller att historiens vingslag gör att man känner sig som en del av någonting större.

Nu skriver Svensson och Steinfeld ingenting om tjära eller specifika kulturminnen. Det är min tolkning av deras resonemang, där den största behållningen av boken är hur komplext begreppet bildning är, eftersom det inte finns några ramar eller exakta kriterier. Bildning är snarare när bit läggs till bit och det skapas en förståelse utanför jaget och nuet, i en kedja som aldrig blir färdig.

En del kallar det för kulturarv. Andra historia. I själva verket är det en del av mänskligheten.

För det som skiljer människan från djuren är att vi har en kultur. Vi kan skapa konst, arkitektur och berättelser som överlever oss själva. Som Moseböckerna, grottmålningarna och Taj Mahal.

Ju mer man tar del av, desto större blir världen. Det kan vara genom läsning och undervisning. Men lika gärna genom samtal, analyser och upplevelser, vilket den svenska arbetarrörelsen tidigt insåg och skrev ”bröd och bildning” på parollerna.

Inte bara för att bildning ger kunskaper som ofta höjer den egna produktiviteten. Utan för att ett visst mått av bildning är grundläggande för att förstå sin egen situation i samhället och ha mod nog att förändra den, och för att den som nekas bildning hålls borta från en stor del av vad det är, eller kan vara, att vara människa.

Tyvärr har den insikten i mångt och mycket gått förlorad. Både inom arbetarrörelsen och i den svenska skolan.

De som drabbas hårdast är som vanligt inte eleverna som har ett stort socioekonomiskt kapital med sig hemifrån, utan de som inte har det, eftersom bildningsbegreppet bär på ett löfte till alla som fötts utan en reserverad plats i livets förstaklasskupé, för att låna ett citat från boken. Att bilda sig är att sträva efter att bli något annat och större än det man är eller tror sig vara.

Trots det går eleverna som bäst behöver bildning och utbildning ofta i de sämsta skolorna, vilket dels skapar en negativ spiral, dels är ett svek och ett resursslöseri. Jag har sällan blivit lika förbannad som när jag hörde att lärare på en del skolor med låga resultat hade inställningen att det "bara är bruksbarn” alternativt ”invandrarbarn”.

Av samma anledning avskyr jag hur Skolverkets SALSA-verktyg, där betygen sätts i relation till elevernas bakgrund, missbrukas. Inte för att hemförhållanden är irrelevanta, utan för att de aldrig får användas som ursäkt för dåliga resultat, vilket en kommunpolitiker gjorde när hen förklarade för mig att den aktuella kommunen lyckades hyggligt med tanke på förutsättningarna, trots att betygen i flera skolor var katastrofala.

I det uttalandet ligger att man underförstått inte kan förvänta sig mer av just de här eleverna. Därmed har man också sagt att var och en ska bli vid sin läst, vilket är raka motsatsen till att inte fråga vilka eleverna är i dag, utan vilka de kan och vill vara i morgon.

Jämför det med ingångsvärdet att även om många av våra elever kommer från studieovana hem anser vi inte att det betyder att de är mindre begåvade. Däremot vet vi att de i snitt har lägre betyg och frågan är vad vi bör göra för att de ska få samma chanser som andra att nå sin fulla potential.

Så tänker man på Michaela Community School, en av Storbritanniens striktaste skolor, som ligger i en fattig stadsdel i nordvästra London. Den grundandes för ett par år sedan med målet att skapa den skola som behövs för att på allvar ge de mest utsatta eleverna en chans att göra en klassresa (Smedjan, 2/10).

Orsaken var att grundaren, och många lärare med henne, upplevde en frustration när skolor i utsatta områden bortförklarade elevernas låga resultat och dåliga uppförande med att de har det tufft hemma och andra saker som är utanför elevernas kontroll. Motdraget var att starta en skola med disciplin, kunskap och höga förväntningar i fokus, med tydliga regler, där inga ursäkter godtas. Där lärarna varje dag äter lunch med eleverna och leder samtal om utvalda ämnen, som litteratur eller geologi, så att barnen och ungdomarna får öva på att konversera, samtidigt som de lär sig bordsskick, breddar sin vokabulär och utvecklar sitt kulturella kapital.

Så jobbar en skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKulturLedareskola och utbildning
Relaterat

Mest delat denna vecka