Foto:

Bred tysk koalition försöker igen

Ledare

På ledningsnivå har tyska socialdemokrater (SPD) och konservativa kristdemokrater (CDU/CSU) kommit ganska långt med huvudlinjerna för en ny koalitionsregering.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Att det verkligen blir en sådan är inte säkert. Särskilt hos socialdemokraterna är det oenighet. Åtminstone delar av deras vänsterflygel vill vara i opposition. Samma vänsterflygel har dock vållat socialdemokraternas valförlust. Det är ett självmål som gett svårigheter att få väljarnas beröm för vad de faktiskt lyckades bra med i samarbetet med Angela Merkel. Som i flera andra länder har socialdemokraterna tagit skada av självtvivel och oförmåga att stå upp för den mer liberala politik som förbättrat arbetsmarknad och övervunnit farliga ekonomiska kriser.

Om den fortsatta koalitionsregeringen godkänns av de deltagande partierna är det Inte heller självklart att den håller en hel mandatperiod. Vem efterträder Angela Merkel, och när? Tyska konservativa står inför ett vägval, mellan en mittenlinje och högervridning. Det kan öppnas djupa motsättningar inom eller mellan dessa båda hittills samverkande partier.

Tills vidare har ändå fortsatt koalition med socialdemokraterna åter blivit huvudspåret. För detta talar att partierna under ganska lång tid stått varandra relativt nära i både ekonomiska, sociala och utrikespolitiska frågor. Den majoritet för en koalition mellan konservativa, liberaler och gröna som valresultatet först såg ut att peka på hade kunnat öppna för mer av nya grepp. Det var dock inget lätt projekt. Merkel i mitten omgavs av högerflygeln i det egna partiet som lutar åt österrikisk eller ungersk antiliberalism, de gröna i en annan riktning och liberalerna i en tredje. Viljan och modet fanns inte i någon av de tre riktningarna, även om de fanns hos Merkel.

Hos socialdemokraterna fanns, visade det sig, en vilja att ta ansvar men även utnyttja läget för att förhandla fram förstärkta sociala förmåner och undvika skattesänkningar. Där fanns det gehör hos kristdemokraterna. Det de enats om är att stärka EU-samarbetet, men att möta missnöjet på vänster- och högerkanterna med ökade välfärdssatsningar och tak för invandringen.

Detta har uppskattats av både de högerkonservativa i Bayern och socialdemokraterna. I de mer långsiktiga ekonomiska eller miljömässiga frågorna har inte särskilt mycket åstadkommits. Det är inte lysande, och sett ur liberal synvinkel finns åtskilligt som borde ha sett ut på annat sätt.

Men det finns en aspekt till på saken. Den parlamentariska demokratin behöver upprätthålla en regeringsmakt, och Tysklands betydelse är stor som nyckelland i europeiskt samarbete. När radikala ytterkantspartier nått upp till 22 procent är det nödvändigt att partier som har över 75 procent av rösterna – och representerar det breda demokratiska mittfältet – kan se till att landet regeras.

Det farliga alternativet är att de demokratiska huvudalternativen ägnar sina krafter åt att blockera och förstöra varandra, lutar sig mot de extrema ytterkanterna och krampaktigt vägrar att samverka. Tyska politiker har insett hur sådant skulle kunna försvaga både det egna landets demokrati och samarbetet mellan demokratiska länder.

I flera länder, även Sverige, är detta en av de stora frågor som både väljare och valda nu står inför.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

DemokratiLedareUtrikespolitik
Relaterat