De inbillade stora nedskärningarna

Signerat av Åke Wredén

När tror du att svenska kommuner och landsting satsade mest pengar på barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård?

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

För 50, 40, 30, 20, 10 år sedan – eller i dag? Före jul 2013 fick 1 200 slumpvis utvalda svenskar frågan, på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Nästan hälften svarade att de trodde det var i början av 90- eller i början av 2000-talet. De som svarade rätt, att det var "i dag", alltså 2013, var bara 10-15 procent.

I verkligheten – årtionde efter årtionde – har den kommunala sektorns vård-, utbildnings- och sociala kostnader vuxit snabbare än vad befolkningsutvecklingen krävt. Ändå sprids hela tiden myten om kommunala nedskärningar, ständiga eller stora eller båda delarna. Talet om dessa nedskärningar har upprepats tills det ibland uppfattats som fakta.

Men i SKL:s senaste ekonomirapport, från maj i år, finns ett diagram där man kan se vad som hänt sedan valåret 2010:

Befolkningens antal och ålderssammansättning skulle valperioden 2010-14 ha krävt en ökning av verksamhetens kostnader i fast penningvärde med cirka tre procent för att hålla oförändrad resursnivå och standard. Men ökningen under mandatperioden var bortåt sju procent. Det var inte nedskärning som pågick, utan motsatsen, i en takt på en knapp procent per år – som genomsnitt för de många verksamheterna och landets olika delar.

Det var inget tillfälligt under fyrpartiregeringens andra period. Under mycket lång tid har standard och real utgiftsnivå ökat mer än vad befolkningens sammansättning skulle leda till. Inte ens under 90-talet, då 80-talets inflationsbubbla spruckit, och då det verkligen var stora påfrestningar med arbetslöshet och finanskris, skars helheten av de kommunala välfärdsutgifterna och sjukvården ner. Den reala ökningen var då i genomsnitt bara någon halv procent per år.

Sedan återgick den till en långsiktig trend, omkring en procent per år, ibland något mer, ibland något mindre. Helhetsbilden var, har SKL tidigare räknat ut, i stort sett densamma 2000-05 som 2005-12. Föreställningen om de ständiga nedskärningarna var alltså inbillning på statsminister Göran Perssons tid, och de förblev inbillning även under den Reinfeldtska ministären – inom vård, skola och omsorg, och sett till de breda genomsnitten.

Detta är det bra att minnas inför valet. Mytbildningen om att det skurits ned så att det blivit sämre och sämre är vanlig. Men den bilden är falsk. Detta gäller även tiden efter 2014.

I verkligheten pågår hela tiden både utökningar och minskningar. Teknik och metoder ändras, inte minst i vården. Olika kommuner växer och krymper i olika åldersgrupper, så att den offentliga verksamheten anpassas uppåt och nedåt. Att inkomstskatterna sänktes efter 2006 skedde genom tillväxt, besparingar i inkomstöverföringar samt lättare räntebörda. De reala utgifterna under de åren, för skolor, sjukvård och omsorg om äldre eller funktionshindrade, innebar höjd, inte sänkt, standard.

Yttre vänster och yttre höger gillar att sprida vanföreställningen om fortskridande social nedskärning. Tro inte på den propagandan, riktiga siffror säger motsatsen.

Ser vi framåt är den tyngst vägande faktorn att andelen som är över 80 år och brukar ha stora vårdbehov har börjat öka påfallande snabbt. Det är sedan länge förutsett, och det kommer att kräva god försörjning med yngre arbetskraft samt stärkta resurser i kommunsektorn.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

Landstinget SörmlandKommunalpolitikLedareSjukvårdSkolaÄldreomsorg
Relaterat