En skam för Europa

Voronov lördag

Förra veckan meddelade Läkare utan gränser att organisationen tvingas avsluta sitt räddningsarbete på Medelhavet.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Beslutet är slutpunkten i en utdragen kamp mellan Läkare utan gränser och framför allt italienska staten som inte vill att frivilligorganisationer räddar flyktingar och migranter som korsar havet och för dem i säkerhet i Italien.

Italienska hamnar är sedan i år i praktiken stängda för båtar som tar upp dessa nödställda. I september drog sjöfartsmyndigheten i Panama in registreringen för fartyget Aquarius, som Läkare utan gränser driver tillsammans med organisationen SOS Mediterranee. Orsaken var klagomål från Italien som anklagar fartyget för att agera i strid med sjöfartsreglerna genom att vägra ta räddade flyktingar och migranter till de hamnar varifrån de kom. Om registreringen inte hade dragits in hade samtliga Panamaflaggade fartyg fått problem med att gå in i europeiska hamnar, enligt Panama.

I november begärde så en italiensk åklagare att Aquarius skulle beslagtas. Denna gång gick anklagelsen ut på att båten var inblandad i kriminell verksamhet vid avfallshantering.

Nej, detta handlar givetvis inte om sopor utan om invandringspolitik. Italien vill, med EU:s goda minne, stänga den centrala Medelhavsrutten för irreguljär migration. Det heter att räddningsaktionerna uppmuntrar människosmugglare med allt vad det innebär av humanitära konsekvenser.

Omsorgen om de smugglade människorna är förstås falsk. Målet är att hindra dem från att nå Europa, inte att försvara deras mänskliga rättigheter. Och även om den hårdföra italienska politiken förknippas med högerextremisterna i Lega och inrikesminister Matteo Salvini, har den en betydligt längre historia.

Italien har samarbetat med Libyen under hela 2000-talet för att hålla tillbaka migrationen. 2008 undertecknade dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi ett avtal med Muammar Gaddafi för att han, för en rund summa från italienska skattebetalare, skulle hålla havsrutten tillsluten.

Så blev det. Gaddafi störtades dock och mördades 2011. I spåren av inbördeskriget och maktvakuumet ökade människosmugglingen igen.

Italienska gränsbevakare har periodvis stoppat och sänt tillbaka migrantfartyg till Libyen, men slutade efter en dom i Europadomstolen 2012. Under ett par år därefter var också de europeiska statliga räddningsinsatserna betydande.

Det ändrades efter flyktingkrisen 2015. EU skiftade fokus till att stoppa trafiken. De europeiska staterna drog sig tillbaka. Frivilligorganisationerna fick ta ett större ansvar för sök- och räddningsarbetet. Över tid har dock även dessa insatser börjat motarbetas mer aktivt, med syftet att få dem att upphöra.

Och precis som i fallet med den östra Medelhavsrutten, och avtalet med Turkiet, har kampen mot irreguljär migration i södra Medelhavet lämnats över till odemokratiska grannstater till EU. Italien har i praktiken förnyat sitt gamla avtal med Libyen – med den internationellt erkända libyska regeringen – men samarbetar även med miliser och stammar utanför regeringens kontroll.

Alla de sköter sitt jobb på det sätt som sådana aktörer kan förväntas göra, med massiva övergrepp – väl beskrivna i en rapport från Amnesty förra året – men också selektivt och dubbelspelande. För även regeringstjänstemän och milisledare tjänar pengar på människosmugglingen.

Italien och EU behöver tänka om. För att minska döden på Medelhavet och lidandet för flyktingar och migranter i Nordafrika, måste politiken vara inriktad på säkra resvägar, räddningsaktioner och hårda krav på respekt för mänskliga rättigheter i länder som Libyen. Inte på pengar och utrustning till gangstrar i utbyte mot gränsbevakning utan krav på anständighet.

Och inte på kamp mot frivilligorganisationer som räddar liv.

Läs mer om dessa ämnen

EUKrönikaMigration