Finanskriser kan lindras i förväg

Signerat av Åke Wredén

För tio år och några månader sedan skrev jag en liberal gästkrönika i dåvarande Karlskoga-Kuriren (S), om den finanskris som börjat torna upp sig i USA, Storbritannien och Spanien.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Jag läste om krönikan nu i helgen, och den innehöll en del att tänka på om likheter med sådant som nu skulle kunna hända de närmaste åren. Obalanserna i de globala finansiella systemen är många. En del ser nog så oroväckande ut som det som skymtade i affärs- och annan press 2006-08.

För Sveriges del hade landet 2008 lyckats rätta till mycket som hade gått fel i skattesystem, lönebildning och statsfinanser. De flesta mindes ännu den otäcka bankkris som utlösts i början av 90-talet efter en bubbla av spekulation och kreditgalopp mellan 1985 och 1990. Sverige kom att klara sig bättre än flera andra genom 2008-10, med skicklig hantering i riksbank och finansdepartement.

Men fast det kan vara svårt att förutsäga när elakartade finanskriser bryter ut är det möjligt att i förväg antingen lindra dem – eller allvarligt förvärra dem, genom lättsinne, politisk instabilitet och felsteg.

Den här gången är ett monumentalt felsteg på väg. En frihandelsnegativ president i USA muckar gräl och inför tullar mot en rad viktiga handelspartners, och samtidigt är skattepolitiken i USA pådrivande för underskotten.

I Sverige har bostadslån till högt skuldsatta familjer ökat och ökat i en rad år. Det beror inte bara på räntor som är fastlåsta på låg nivå genom internationell nollräntepolitik – en följd av att en rad länder inte är färdiga med uppröjningen efter tidigare kriser och ekonomiskt vanstyre i exempelvis Italien.

Det svenska skattesystemet missgynnar i onödig grad arbete men främjar skuldsättning, så att sårbarheten inför en kommande finanskris tillspetsats. Där finns en envis ovilja att lyssna till riksbankschefens varningar.

I ett litet land som lever på export är det – noterade jag i krönikan för tio år sedan – viktigt att inte låta lönebildningen i skyddade hemmamarknadssektorer styras av tillfälliga högkonjunkturer som blåsts upp av internationella eller inhemska finansbubblor. Jag pekade på att IF Metall då hade gjort en rad kloka påpekanden om detta. Men, undrade jag, vilka lyssnade egentligen på dem? I IF Metalls dåvarande ledning, som visade stor flexibilitet under den akuta krisen 2009, och bidrog till att dämpa denna, ingick för övrigt en viss nuvarande statsminister.

Lönebildningens huvudkurs har de senaste tio åren i stort sett styrts av Industriavtalet. Det har hållit tillbaka riskerna och bidragit till att den ekonomiska politiken – från Borgs tid och tidigare – nu har gett Sverige högst sysselsättningsnivå i OECD-området. Men det har sannerligen inte skett tack vare, utan trots det mesta av samhällsdebatten.

Marknadsekonomin behöver pålitliga finansiella institutioner, med nog av riskkapital och tillräcklig tillsyn för att inte rasa som korthus vid internationell finans- eller handelskris. Där har mycket sanerats de senaste tio åren, men nya orosmoln har dykt upp. Handlingsutrymmet som finns kvar i statsbudgetar och ränteläge vid ett nytt krisförlopp kan vara helt otillräckligt.

Avgörande kan också omdöme och ekonomiska kunskaper i den politiska ledningen vara. Sådant fanns när det behövdes 2008-10 i inte minst USA, Storbritannien och Sverige. Hur det nu står till med den saken hos USA:s president, finansminister och handelsminister är inget mindre än skräckinjagande.

Läs mer om dessa ämnen

EkonomiLedare