Frederik tvivlade aldrig på Henriks kärlek

Signerat av Susanne Nyström

Många danskar gillade prins Henrik, drottning Margrethes man som avled sent på tisdagen.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Samtidigt blev den franskfödde prinsen, greve Henri som han ursprungligen hette, aldrig riktigt accepterad av andra. Det handlade bland annat om att han pratade danska med brytning, visade bitterhet över sin uteblivna kungatitel, och om synen på barnuppfostran: ”Jag har själv fått örfilar, det tar man ingen skada av”, sa prinsen i en intervju. (Expressen, 14/2)

De ”äldre franska uppfostringsmetoderna”, som kronprins Frederik kallade dem, konkretiserades i talet som sonen höll vid föräldrarnas silverbröllop: ”Pappa, man säger att den man älskar, agar man. Vi tvivlade aldrig på din kärlek”.

Även om sammanträffandet är en slump, är det således inte helt opassande att det första internationella toppmötet om våld mot barn, som pågår i Stockholm, inleddes bara några timmar efter prins Henriks död. Ett av målen för 2030 är just att allt våld mot barn i både koja och slott ska upphöra, och i Aftonbladet skriver Åsa Regnér (S), barn-, äldre- och jämställdhetsminister, att minst vartannat barn i världen har upplevt våld (14/2).

I Sverige är siffrorna ljusare, men långt ifrån bra. Cirka 14 procent av niondeklassarna har blivit slagna av någon vuxen i hemmet, enligt Stiftelsen Allmänna Barnhusets kartläggning från 2011, och bland svenska föräldrar tar över 9 av 10 i dag avstånd från aga.

Den attitydförändringen, som skedde under 1900-talet, är det bästa skyddet mot våld som barn kan få. Men inställningen har inte kommit av sig själv.

Innan 1979, när barnmisshandel förbjöds, pågick stora nationella kampanjer. Det informerades om den nya lagen i tv, och på baksidan av mjölkpaketen kunde svenska folket läsa om olika barnuppfostringsmetoder.

För det räcker inte att säga nej och införa förbud. Man måste även presentera alternativ och banka in, om uttrycket ursäktas, att den som säger ”Jag har själv fått örfilar, det tar man ingen skada av” inte vet vad hen pratar om. De som har blivit slagna har i högre utsträckning än andra mobbat och blivit mobbade. Barnen klarar sig sämre i skolan, har betydligt mer kroppsliga och psykiska symtom, och har oftare råkat ut för skador.

Därför är det fint att regeringen planerar att lägga fram en ny föräldraskapsstödsstrategi, och åtminstone delar av informationen och resurserna bör riktas till riskgrupper.

Men det kan inte stanna där. Minns 2009, när pensionärsorganisationer ordnade bussresor till tingsrätten i Jönköping, för att stötta en 70-åring som örfilat en 12-åring. Många av de närvarande ansåg att agerandet egentligen var fel, men undrade samtidigt hur de ska reagera när barns provokationer går för långt. Dessutom pratades det om att det borde ses som en förmildrande omständighet att pojken hade betett sig illa.

Det senare är ett bakvänt resonemang. Om rättsväsendet skulle börja ta hänsyn till ett barns beteende när de bedömer om en örfil var på sin plats eller inte, skulle vi inte ha något förbud mot barnaga.

För även om lagen mot aga gäller varje dag, året runt, är det vid de tillfällen när någon gör fel som den har verklig betydelse. Det är då det kan börja klia i fingrarna även på den mest principfasta misshandelsmotståndaren, och det är för att fler ska kunna hantera de situationerna som informationsmaterialet från 1900-talet behöver dammas av.

De ”äldre franska uppfostringsmetoderna”, som kronprins Frederik hänvisade till, får stanna på andra sidan millennieskiftet.

Läs också

( 13 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaLedarebarn och familj
Relaterat