IKEA:s paradoxer och dunkla vrår

Signerat av Åke Wredén

Nog för att IKEA är en svensk uppfinning. Men det är något mycket amerikanskt med dess varuhus.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Personalen jag möter är mångkulturen på bästa amerikanska vis, som ofta i Sverige. Svenskt servicesinnade, svensktalande förstås, ofta unga, blågult IKEA-klädda, men med namn och familjehistoria som speglar städer som sugit till sig inflyttande över de flesta slags gränser.

Även på det sättet hade IKEA:s framgångar varit omöjliga om Ingvar Kamprad inte ganska tidigt övergivit sin ungdoms extremistiska ideologi. Längs vägen gjorde han bättring, och vände ryggen åt tonårens familjepåverkan, som fört honom till Lindholmsnazisterna och till Per Engdahls korporativistiska fascister.

I den Engdahlska världen hade ett IKEA aldrig kunnat nå stort längre än Älmhult. I Sveriges öppna konkurrens, med frihandel som tillät inköp utifrån, kunde IKEA växa och ta sats ut i världen. Hade det varit korporativism hade möbelhandlarskrået som försökte stoppa Kamprad och frysa ut hans leverantörer inte haft svårt att kväva IKEA.

Det lyckades inte som bekant. Så Kamprad blev mycket rik. Men småslantar var det jämfört med hur IKEA sänkt konsumentpriser och höjt effektivitet.

Hans död blev världsnyhet, IKEA är ju världsföretag. Men dödsrunan i Washington Post handlade nästan helt om hur han förföljdes av sin ungdoms antidemokratiska period. I det längsta undvek han att medge hur illa det varit. Det är väl enklare att tyst göra bättring än att offentligt bekänna det man skäms över. En annan känd, men inte så världsberömd kronobergare, Karl Vennberg, diktare och senare kulturchef på Aftonbladet, är ett slående parallellt fall.

Riktigt hemligt höll Kamprad det inte. Själv visste jag en del cirka 20 år innan det stod i Expressen, via en arbetskamrat i mitt dåvarande yrke, som i tjänsten hört Kamprad säga att han omvänts till demokratin. Men besvärande för Kamprad var hur det från 1994 drogs fram bit för bit. Därav innehållet i Washington Posts artikel i går.

Företagsidé och framgång hade inte gått ihop med en Kamprad som inte lyft sig ur ungdomens värderingar. Han åstadkom ett Clas Ohlsson i kubik: Lantligt postorderföretag blir butikskedja och sprider sig över världen. Ur detta följde rejäla paradoxer:

För att bevara IKEA behövde entreprenören göra IKEA till självägande, självfinansierande institution, där ingen ny entreprenör som Kamprad kan finnas. Affärsidén måste skyddas mot familjeföretagets sannolika sönderfall eller försäljning. Den skulle också skyddas mot börsnoteringens utsatthet för bolagsstyckare och kortsiktiga placerare.

Sveriges öppna marknadsekonomi möjliggjorde på 60- och 70-talen att IKEA:s lyft tog fart, men landet hade då ett skattesystem som obönhörligt drev de flesta större familjeföretag till försäljning, börsintroduktion eller utflaggning. Arvs- och inkomstskatter av slag som sedan avskaffats eller sänkts fick Kamprad att ta ägandet med sig ur Sverige, men Älmhult förblev ett ledningscentrum.

Ju mer multinationellt IKEA blivit med sina leverantörer och butiker, desto mer insyltad är koncernen i dunkla strukturer av finans- och skalbolag samt skatteplanerad rundflyttning av intäkter. Av detta har det blivit nya kontroverser – den med EU-kommissionen gäller mångmiljardbelopp.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

DödsfallHandelLedareMöbler
Relaterat