Den 9 september har vi ett valresultat för riksdagen, men regeringsbildningen är mer oklar än någonsin. Foto:

Ingen kommer undan regeringsfrågan

Nyström lördag

Många politiker håller andan och hoppas på framgång i regeringsfrågan. Helst utan att någon ska märka vad som händer. Allra minst de andra partierna.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

I en intervju med nättidskriften Kvartal sa Ebba Busch Thor (KD) att hon tror att Sverigedemokraterna kommer att släppa fram en borgerlig regering, som de saknar inflytande över, eftersom deras väljare får ”en annan politik” och ”en ny regering”.

”Det är inte så lite” menar hon. (10/8)

Kanske inte för en kristdemokrat. Men det är sannolikt för lite för att ett 20-procentsparti ska rösta med en borgerlig regering under fyra års tid, utan att ha något inflytande över politiken. Särskilt eftersom Jimmie Åkesson (SD) återkommande varit tydlig med var han står. Bland annat sa han i sitt sommartal att SD inte är ”något litet parti man kan kasta omkring hursomhelst”.

Det bör även Stefan Löfven (S) begrunda. I en intervju med TT förra helgen förklarade han att han sitter kvar som statsminister om de borgerliga röstar mot honom och SD lägger ner sina röster, eftersom han då inte har en riksdagsmajoritet emot sig. Enligt Löfven är det inte att ta passivt stöd av SD.

Om de borgerliga däremot gör likadant anser han att det är passivt stöd, vilket är en logik som går ihop lika lite som regeringsfrågan i allmänhet.

Dels kommer SD inte att sälja sig gratis – varför skulle de? – och den som bildar regering med passivt SD-stöd kommer därför att göra nästa mandatperiod till en balansakt på slak lina. Dels kommer en sådan modell att legitimera den rasism och antiliberalism som Sverigedemokraterna står för, både i riksdagen och i den allmänna samhällsdebatten.

För man kan inte ena dagen gå till hårt angrepp mot ett partis idéer, ideologi och politik, för att i nästa andetag förhandla fram en statsbudget i förtroligt samförstånd. Antingen blir det ingen gemensam budget, vilket ger vilken regering som helst huvudvärk och ökar sannolikheten för att regeringen avgår. Eller så krymper utrymmet för övriga partier att kritisera Sverigedemokraterna och då normaliseras både partiet och dess värdegrund.

Dessutom kommer stödbehovet, förr eller senare, att leda till att regeringen och/eller oppositionen anpassar sin politik för att säkerställa att de får stöd i olika frågor. Nästa steg är informella samtal och därifrån är det inte långt till ett formaliserat samarbete.

Det är inga trevliga framtidsscenarier. Och de borgerliga partierna, som enligt de senaste mätningarna samlar färre röster än de rödgröna, bör lyssna på Jan Björklund (L), som så sent som i går, för jag vet inte vilken gång i ordningen, slog fast att Liberalerna inte kommer att vara en del av en ren alliansregering, om de borgerliga är mindre än de rödgröna.

”Då ger vi SD en utpressarroll,” säger han till Svenska Dagbladet.

Ytterst gäller devisen egentligen när inte något av blocken har egen majoritet eller, om man vill räkna snällare, om S och SD är större än de borgerliga. Då räcker det att SD röstar på S budget för att regeringsbudgeten ska falla, och enligt DN/Ipsos senaste mätning lockar S och SD tillsammans 45,7 procent av rösterna, medan de borgerliga får 35,9 (24/8).

Att bilda en alliansregering på ett sådant underlag, som M och KD verkar vilja, är en dålig idé. Likaså att S, MP och V, som enligt samma mätning samlar 42,1 procent, kör på som i dag.

Då återstår det som Björklund framhåller som lösningen ”om inget annat fungerar”: en regering över den traditionella blockgränsen. Han nämner alternativen alliansen och S, samt en S- och M-regering, som han är beredd att släppa fram.

Men det finns åtminstone minst ett alternativ till. S, MP, C och L får 46,5 procent i DN/Ipsos, vilket är mer än S och M. Den konstellationen har inga problem att få igenom både sin statsministerkandidat och sin budget i riksdagen, förutsatt att inte M, KD, SD och V gör gemensam sak.

Och nej. Det är inte självklart att Stefan Löfven är statsminister i den regeringen.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

regeringenKrönikaLedareVal 2018
Relaterat