Julklapp till Moskva eller tickande bomb?

Gästkrönika av Aron Lund

Washingtons utrikespolitiska etablissemang,

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

som aldrig kunnat förlika sig med Donald Trumps isolationistiska instinkter, fick närmast blodstörtning när presidenten strax före jul beslöt ta hem alla amerikanska trupper från Syrien, där de sedan 2014 kämpat jämsides den kurdiska YPG-gerillan mot Islamiska staten, IS.

Nästan lika paff blev beslutets främsta tillskyndare, den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, som har kallat YPG för en “terrorarmé” på grund av dess band till PKK-gerillan i Turkiet.

Efter att en gång ha varit president Bashar al-Assads gode vän bytte Erdogan år 2011 fot för att stödja dennes motståndare i det syriska inbördeskriget.

– I Ankara trodde man vid den här tiden att det skulle vara snabbt överstökat. Det skulle vara över på sex månader, som i Libyen, säger Aydin Selcen, en turkisk politisk journalist och före detta diplomat, som jag träffar på ett kafé i Istanbul några dagar före Trumps tillkännagivande.

Men så enkelt blev det inte. Assad satt kvar och fick stöd av Ryssland och Iran. Snart började YPG ta över Syriens kurdiska regioner och sen vällde IS in, vilket drog in amerikanerna på YPG:s sida.

– Det var det enda realistiska, helt enkelt, det fanns inga andra effektiva styrkor på marken för att slåss mot IS, om vi nu inte själva hade velat sätta in tiotusentals soldater, sade Philip H. Gordon, som var Vita husets Mellanösternsamordnare 2013-2015, när jag intervjuade honom i Washington tidigare i år.

– Det blev givetvis ett enormt problem med turkarna, men – tja, vad synd. Det var så vi upplevde det då.

Trots att Erdogan avskyr det amerikansk-kurdiska samarbetet blev han enligt nyhetsbyrån AP:s källor ställd när Trump beordrade reträtt mitt i ett telefonsamtal, och bad den amerikanske presidenten att inte göra något förhastat. Även om Erdogan jublar över en chans att krossa det kurdiska självstyret, har han ingen färdig plan för hur det ska gå till. Men om han inte gör det själv lär Assad skynda dit – och Erdogan fruktar att han skulle göra det genom ett avtal som låter YPG överleva i någon form.

Att USA:s kurdiska allierade är de stora förlorarna när Trump tågar ut råder det alltså inget tvivel om, men vem är vinnaren?

Kanske faller rollen som kungamakare i nordöstra Syrien till Ryssland, som har goda förbindelser med alla inblandade och lär vilja mäkla fram en överenskommelse mellan antingen Damaskus och Ankara eller Damaskus och YPG – eller gubevars alla tre. Men även om det ser ut som en win-win-situation för Moskva, kan ryssarna få svårt att överbrygga norra Syriens avgrundsdjupa klyftor.

Så blir det, när en stormakt klampar in i en konflikt och sedan lika plötsligt klampar ut igen: maktvakuumet måste fyllas på något sätt, och det kan lika gärna ske genom ett diskret handslag som genom en kaotisk krasch.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Donald TrumpKrigKrönikaUSAUtrikespolitik
Relaterat