Kurdisk omröstning sätter Irak i gungning

Gästkrönika av Aron Lund

Kurderna har inga vänner utom bergen, brukar det sägas.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Men bergen har å andra sidan varit mycket trogna vänner. Det är Kurdistans branta bergskedjor som sedan årtionden låtit förbjudna politiska partier och gerillarörelser gömma sig när de förföljts av de regeringar som vägrat acceptera kurdernas språk och kultur, för att inte tala om självstyre.

Med denna blodiga bakgrund i minne är det inte svårt att sympatisera med kurdernas frihetssträvanden, och det är inte svårt att förstå – vad man än tycker i sakfrågan – varför så många kurder ser en egen stat som det bästa skyddet mot förföljelser.

När det kurdiska självstyret i norra Irak utlyste en folkomröstning om självständighet den 25 september var det därför ingen överraskning att det utbröt jubel bland många kurder.

Irak är, visserligen i hård konkurrens, det land där kurderna utsatts för de allra flesta och grövsta förbrytelserna, inklusive Saddam Husseins folkmord och bombningar med giftgas.

Det är också därför som självstyret varit en sådan källa till stolthet, och därför som så många kurder vill se en framtid utanför Iraks gränser. Det irakiska sammanbrottet 2014, när Islamiska staten stormade Kurdistan och försökte utrota den jezidiska minoriteten i Sinjarområdet, gjorde inget för att öka kärleken till centralregeringen i Bagdad.

Men självständighetskampen har inte varit oproblematisk. Även de kurdiska ledarna har begått övergrepp mot araber och mot etniska och religiösa minoriteter i sina egna områden – och självstyret är minst lika korrupt och ännu mer auktoritärt än centralregeringen i Bagdad, vilket i förbigående sagt är något av en bedrift.

Folkomröstningen skapar också en väldig oro i det redan bräckliga Irak och i övriga regionen. Den är visserligen bara tänkt att vara rådgivande, ett slags folklig meningsyttring, men varje steg mot en ensidig kurdisk statsutbrytning skapar ringar på vattnet.

Mellanösterns gränser, ärvda från brittisk och fransk kolonialtid, sitter lika löst överallt. Att riva upp gränserna i Irak skulle snabbt bana väg för separatistiska uppror även i andra länder, med risk för omfattande sönderfall och strider som följd.

Även inne i Irak är självstyresgränserna omstridda, med bittra konflikter om exempelvis staden Kirkuk, som kurdisk milis lade beslag i den allmänna villervallan 2014.

Den kurdiske presidenten Masoud Barzani, som hoppats kunna rida på en nationalistisk våg till seger i de kommande kurdiska valen, befinner sig nu under stenhård press att skjuta upp folkomröstningen.

Rivaliserande kurdiska partier kritiserar hans maktfullkomlighet, Iraks arabiska politiker varnar för inbördeskrig, och alla hans vänner i omvärlden har fördömt folkomröstningsplanerna.

Högljudda protester strömmar in från så skilda länder som USA, Iran, Turkiet och Storbritannien.

Bara bergen är tysta.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaUtrikespolitik
Relaterat

Mest delat denna vecka