Ända sedan människor började dödas med nervgas i inbördeskrigets Syrien, det var våren 2013, har president Bashar al-Assads regering varit huvudmisstänkt. Det blir lätt så när man har hundratals ton kemiska vapen och det är ens motståndare som gasas ihjäl.
Assad har förstås nekat och han har fått stöd av sina allierade i Moskva. De två regeringarna har sprutat ur sig alternativa förklaringar, ibland uppenbart falska och ofta inbördes motstridiga, men tillräckligt många och detaljrika för att förvirra opinionen.
När USA hotade med flygangrepp sommaren 2013 lovade Assad att förstöra sin kemvapenarsenal. Avrustningen var klar sommaren 2014, men de internationella inspektörerna anade ugglor i mossen – hade han gömt undan vapen? Sedan dess har frågetecknen hopat sig. Syriska myndigheter har undanhållit avgörande information, vägrat förklara var vissa kemikalier tagit vägen, och inspektörerna har hittat spår av förbjudna ämnen där inga sådana skulle finnas.
Dessutom har attackerna fortsatt. Den 4 april 2017 attackerades staden Khan Schejkhoun med nervgasen sarin. Assad skyllde återigen på en CIA-konspiration och Ryssland fortsatte stötta hans version – eller snarare versioner, för det kom flera olika.
Det var uppenbart att Damaskus och Moskva for med osanning, men samtidigt var det svårt att veta vad som verkligen hänt, i och med att brottsplatsen inte kunde besökas. Den ligger mitt i en krigszon och kontrolleras av militanta islamister.
Nu har emellertid en FN-utredning kommit fram till att Khan Schejkoun-attacken genomfördes av Assads styrkor. Rapporten kommer inte att offentliggöras förrän den diskuterats i FN:s säkerhetsråd 7 november, men jag har läst en läckt kopia.
Utredarna har gått igenom de versioner som presenterats av Damaskus och Moskva och på punkt efter punkt funnit att de inte stämmer, medan det tvärtom finns starka skäl att anta att nervgasen släpptes av ett syriskt stridsflygplan.
Det skulle innebära att Assad har ljugit och brutit mot avtalet 2013, förutom att han begått svåra krigsförbrytelser. Dessutom framstår den ryska regeringen som medskyldig, i och med att den ljugit för att hjälpa Assads militärer att sopa undan spåren.
I en rättvis värld skulle syriska och ryska tjänstemän nu skickas till Haag för att deras skuld ska kunna prövas vid Internationella brottmålsdomstolen. Men i just den här världen är det segrarna som skriver historien, eller åtminstone lagboken.
Ryssland är en vetomakt i FN:s säkerhetsråd och det finns ingen chans att ett krigsbrott där ryssar står misstänkta skickas till internationell domstol. I stället har Moskva gått till motangrepp och hotar nu att stoppa alla framtida FN-utredningar av gasattackerna i Syrien.
Somliga brott får så småningom sin lösning, men brottslingarna får aldrig sitt straff.