Nya tider, nya makthavare

Signerat av Susanne Nyström

Så länge det bara fanns en tv-kanal, statlig radio och papperstidningar hade redaktörerna monopol på vilka nyheter som kom till allmänhetens kännedom.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Därför kunde exempelvis statsminister Per Albin Hanssons privatliv, med två familjer parallellt, tigas ihjäl. Något som varit otänkbart i dag.

Internet och sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för alla med internetuppkoppling, vilket i grunden är bra och demokratiskt. Samtidigt har det gjort att fler än förr är, om inte makthavare, så i alla fall människor med viss makt och inflytande. Det senaste exemplet är Örebropolisen Peter Springare, vars inlägg på Facebook lästes av betydligt fler än det mesta jag skriver. Samma sak gäller en del Facebook-grupper, exempelvis de som SVT nagelfor i slutet av förra veckan, som bland annat publicerar etablerade mediers artiklar om brottslighet och problem i vården.

Även om man alltid kan diskutera hur stort genomslag varje grupp har, står det klart att de som administrerar större Facebook-grupper och har bloggar med många sidvisningar påverkar från sidlinjen. Det tog Moderaterna i Stockholm fasta på redan i valet 2010, genom att betala inflytelserika bloggare för att skriva politiska inlägg. Inför samma val bloggade en annan tjej om sin utförsäkrade mamma, vilket fick stor uppmärksamhet, och Washington Post skrev att ”ett ensamt blogginlägg förändrar det svenska valet”.

Bortsett från att det alltid ska framgå när någon skriver på uppdrag av ett parti eller dylikt, står det alla fritt att försöka påverka på olika sätt. Det är en bärande del av demokratin, i stil med att demonstrera och dela ut flygblad.

Men till skillnad från förr gör internet och sociala medier att privatpersoner kan få lika stort genomslag som etablerade aktörer, utan att vara folkvalda, gå under det pressetiska systemet eller behöva stå till svars inför en styrelse eller ledningsgrupp. Det är absolut inget problem, men det ställer högre krav på alla och berättigar till vissa frågor.

Vilka är de? Vad vill de? Vem – om någon – betalar?

Och, inte minst; när förvandlas en enskild medborgare, som sitter hemma och skriver på fritiden, från en medieovan privatperson som ska behandlas med särskild hänsyn, till en makthavare som bör granskas?

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

InternetKrönikaLedarePolitikerSociala medier
Relaterat