Om någon lösning finns är den militär

Gästkrönika av Aron Lund

Det är inte konstigt att diplomater uttrycker sig i klichéer. Det är ju deras jobb, att med övertygande fraser och eleganta glidningar sälja politiska lösningar.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Men det händer också att de börjar tro på sina egna formuleringar, och då blir det i regel varken elegant eller övertygande.

Ta exempelvis Syrienkonflikten. Den 18 september möttes de rebellvänliga stater som kallar sig Syriens vänner i New York för att samordna sin politik. Ett dussintal utrikesministrar var där, från USA:s Rex Tillerson och Frankrikes Jean-Yves Le Drian till Saudiarabiens Adel al-Djubeir, faktiskt också Margot Wallström.

Utrikesministrarna enades om att konflikten bara kan sluta genom ett förhandlat maktskifte bort från Bashar al-Assads diktaturregim. Utan en sådan förändring kommer de varken att bidra till Syriens återuppbyggnad eller erkänna Assads seger, förklarade en av Tillersons medarbetare, som uppenbarligen tyckte sig sitta med trumf på hand:

– Regimen och regimens anhängare kan inte utropa seger enbart baserat på en karta och vilka färger positionerna på marken har.

Ska vi slå vad? Ända sedan kriget i Syrien utbröt 2011 har västvärldens utrikesministrar, diplomater, ledarskribenter och analytiker upprepat samma ramsa: det finns ingen militär lösning.

Det låter fint, det är därför alla säger det. Däremot stämmer det inte.

I Syrien har det snarare varit så att det enbart funnits militära lösningar, i den mån det funnits någon lösning alls. Ingen har velat kompromissa med någon, politiken har hela tiden varit en fråga om att vinna eller försvinna. Mycket olyckligt, men tyvärr sant.

Detta begrep Rysslands president Vladimir Putin från första början, och utifrån den insikten har han spelat spelet.

När västländerna tog ställning för de svagaste elementen i upproret, nämligen de icke-islamistiska oppositionsrörelserna, valde Ryssland att reservationslöst backa den starkaste sidan, Assads armé. När regeringsstyrkorna ändå började vackla av utmattning efter fyra års utnötningskrig intervenerade ryska flygvapnet. Sedan dess har de rysk-syriska bombningarna sakta men säkert stagat upp regimen och ritat om Syriens politiska karta. Det vill säga, flyttat “positionerna på marken”.

Resultatet är att Assad inte bara har behållit makten, utan att han också sakta men säkert återerövrar landet medan den numera helt islamistdominerade oppositionen drivs in i fickor som inte längre kan hota regimens överlevnad.

Det innebär inte att kriget är över. Den syriska staten är svag och lär inte kunna återta alla sina förlorade gränsområden på många år, om någonsin. Men så länge regimen bara håller samman är striden om vem som ska styra i Damaskus avgjord – och det tycks aldrig ha fallit Assad in att fråga vare sig Tillerson eller Wallström om lov.

Han och Putin satsade i stället på den militära lösning som västvärldens ledare av principiella skäl vägrar tro på, och det verkar betala sig bra.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaLedareUtrikespolitik
Relaterat

Mest delat denna vecka