Partier älskar inte varandra i nöd och lust

Signerat av Susanne Nyström

Stämningen inom borgerligheten är sammanbiten. Det märktes i fredags.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Först när Ebba Busch Thor (KD) medverkade i ”Skavlan” och förklarade att relationen mellan henne och Annie Lööf (C) har ändrats i grunden. Sedan på den efterföljande debatten när Centerkvinnorna blev sura på KD-ledarens harmlösa skämt i programmet om #metoo.

Dagen efter, på lördagen, sa Lööf att hon gärna vill att Alliansen ska gå fram gemensamt inför nästa riksdagsval, men att utgången hänger på vilket vägval Moderaterna och Kristdemokraterna gör. Det tyckte Tomas Tobé (M), toppkandidat i EU-valet, var ”på gränsen till skamlöst” eftersom ”det är inte vi som har valt att ta ut skilsmässa”.

Här skulle man kunna tro att Tobé inte vill samarbeta med C och L, men det vill han och Moderaterna visst. Trots det framställde även M-ledaren Ulf Kristersson situationen som att allianspartierna bytte ringar 2004, och att C och L för en månad sedan utan förvarning ristade in nya namn på insidan.

”Efter femton års äktenskap gör man inte slut 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan – och dessutom på telefon”, sa han i en intervju i Svenska Dagbladet på söndagen.

Är det inte dags att borgerligheten slutar att lajva ”Bonusfamiljen”? Alltså den där serien på SVT med bland andra Petra Mede, som hade säsongspremiär på måndagskvällen.

Politiska samarbeten är varken juridiska dokument eller muntliga löften om att älska varandra i nöd och lust, tills döden – fyraprocentsspärren? – skiljer oss åt. De är lösningar för att styra Sverige här och nu, utifrån de egna värderingarna och dagens situation, och den senare kan ändras.

Det visade inte minst M och KD under förra mandatperioden, när det blev uppenbart att de borgerliga partierna inte var överens om premisserna för att bilda regering.

Den som först bröt sig loss var Kristdemokraterna, som i december 2014 ingick decemberöverenskommelsen med M, C, L, S och MP, men drog sig ur efter mindre än ett år. Senare, i januari 2017, kallade dåvarande moderatledaren Anna Kinberg Batra till pressträff för att meddela att hon ville lägga fram en gemensam alliansbudget samt kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna i enstaka frågor, vilket C och L sa blankt nej till. Detta kommunicerades till övriga alliansledare via – *trumvirvel* – telefon, och det är helt okej.

Partiledarnas lojalitet ligger i första hand hos de egna väljarna. Inte forna regeringspartners.

Så var det efter valet 2018 och samma sak gäller efter nästa val, när mandatfördelningen troligtvis har ändrats. Då kan det naturliga vara att bilda en alliansregering, vilket alla borgerliga partier just nu säger sig vilja.

Förstör inte den möjligheten genom att göra mandatperioden till ett farsartat SVT-drama. Riksdagen behöver varken bittra ex eller avundsjuka styvbarn.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

AlliansenInrikespolitikKrönikaLedare
Relaterat