Per Anders Fogelström kammade lössen ur historien

Signerat av Susanne Nyström
annons

Det brukar sägas att författaren Per Anders Fogelström har staden som huvudperson, men det är inte sant.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Mer än någonting annat handlar Fogelströms romaner om människor. Inte om dem som nämns i historieböckerna, utan om den gråa massan som genom århundradena har gett staden liv.

Och han gör det med respekt.

”Alla är människor hos Fogelström,” som kulturjournalisten Ulrika Knutson uttrycker saken i kvällens SVT-dokumentär, som visas till minne av Sveriges (i mina ögon) främsta författare, som i dag hade fyllt hundra år.

Fogelströms styrka ligger i att han inte duckar för misär. Han skildrar utan filter hur trasigt, smutsigt, hårt, förnedrande, förgörande, nedbrytande och tröstlöst samhället en gång var, samtidigt som det hela tiden bubblar av optimism under ytan.

Tonen sätts redan på första sidan i ”Mina drömmars stad”, som inleder Fogelströms mest kända verk: Stad-serien:

”Stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.”

Bättre än de flesta – för att inte säga någon annan – ger Fogelström en röst åt de bortglömda. De som försvinner i spinnerier och fabriker. Sjåaren som dör i lungsot. Tvätterskan som drunknar. Lukten av ättika när Fogelström bokstavligt talat kammar lössen ur historien.

Men det finns även plats för dem som inte passar in i Den Stora Berättelsen om Sverige. De slarviga som söp och föll ifrån. Som inte hängde med i utvecklingen, för att de inte ville, kunde eller orkade.

Det gör serien universell för både Sveriges och människors utveckling. Alla drivs av en strävan efter att åtminstone överleva, men helst steg för steg få det bättre – om så bara på marginalen. Från svält till halvsvält. Skjul till träkåk. Ett par dagars semester kring midsommar.

Det är den här sortens berättelser som utgör vår gemensamma ryggrad. Vilka böcker man läser kan variera, men för mig är Per Anders Fogelström och Vilhelm Moberg med sin Utvandrarserie om Karl Oskar och Kristina de två viktigaste länkarna bakåt.

Det är deras böcker som gett mig den självklara, men rätt obehagliga, insikten att det är därifrån jag kommer. Inte för att jag vet hur mina förfäder på 1800-talet tillbringade sina dagar – utan just därför.

Alla med släktled i Sverige hittar torpare, pigor, drängar eller fabriksarbetare, som i många fall gick under av sjukdom, svält eller bara sakta bröts ner. Människor som glömts bort, men som alla har sina rättmätiga platser i vår gemensamma historia.

Det är de som gör att jag inte kan blicka tillbaka med nostalgi. Det går inte att fördöma teknikutveckling när man känt hur tvätterskors händer domnar efter flera timmar i iskallt vatten. Tro att vi kommer att bli friskare utan vaccinationer. Inbilla sig att utbildning inte är vägen ur fattigdom, eller att den som plötsligt inte ser någon framtid i närområdet inte kommer att söka sig till en annan plats.

Det var det Henning Nilsson gjorde när han i ”Mina drömmars stad” vandrade mot Stockholm, efter att som barn ha sålts på auktion. Men titeln till trots var det inte staden i sig han drömde om.

Det var möjligheten att få det bättre.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

HistoriaKrönikaLedareLitteratur
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka