Signalen är tydlig: Det är bara att ta för sig

#metoo

Under hashtagen #Metoo berättar kvinnor i sociala medier om sexuella övergrepp.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det handlar om allt från fullbordade våldtäkter till män som inte har hållit händerna i styr. Alltså både om beteenden som är olagliga och sådant som kanske inte är straffbart, men likväl fel.

Medan de flesta är positiva – äntligen diskuterar vi öppet ett problem som alla tjejer vet existerar – har det även uppstått parallella debatter. Det handlar dels om det gamla vanliga: den utsatta kvinnan har ett eget ansvar. Dels om ett fall där en kvinnlig journalist, som tidigare berättat att hon för drygt tio år sedan utsattes för ett övergrepp av en manlig journalist, skrivit ut personens namn i sociala medier. Anklagelserna utreddes av polis, förundersökningen lades ner av åklagare, och vid den aktuella tidpunkten rapporterade medier, utan att ange den anmäldes namn.

Nu undrar många varför medierna skriver flitigt om filmproducenten Harvey Weinstein, som i amerikansk press anklagas för flera fall av sexuella trakasserier och våldtäkt, medan den svenska journalistens namn inte skrivs ut i traditionella medier och fallet inte heller är i fokus.

Svaret är enkelt. Svensk rapportering om Harvey Weinstein består i princip enbart av uppgifter som publicerats i USA, där trovärdiga tidningar har gjort rejäl research och fått samstämmiga uppgifter från flera håll.

I det svenska fallet handlar det om en anklagelse från en person mot en annan, vilket inte är skäl nog för namnpublicering. Särskilt inte eftersom uppgifterna är väldigt svåra att kontrollera och allmänintresse inte är detsamma som allmän nyfikenhet.

Inget av det här betyder att medier spontant misstror den kvinnliga journalisten (den manliga journalistens arbetsgivare har inlett en internutredning). Inte heller att journalister i allmänhet bagatelliserar problem med sexuella övergrepp och ofredanden, eller anser att flickor och kvinnor har sig själva att skylla.

Det menar däremot Elisabet Höglund. Åtminstone i vissa fall.

I en artikel i Expressen skriver hon bland annat att ”lägger du ut en nakenbild på dig själv, så signalerar du till omvärlden att det är okej att närma sig dig” och ”om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända”.

Därmed sätter Höglund fingret på två saker som gör att många tjejer drar sig för att berätta och tyst accepterar tingens ordning. Hon bagatelliserar det inträffade – det var väl inte så farligt, han tycker bara om dig, nyp tillbaka vet ja. Och lägger delar av skulden på offret – man borde ha klätt sig annorlunda, tagit en annan väg hem, kanske inte pratat med just honom.

På så sätt förskjuts ansvaret från tafsaren till den som ofredas, vilket är en tankegång som känns igen alltför väl, både från historien och från dagens hederskulturer. Där ligger fokus på kvinnans beteende och klädsel, medan mannen bara har agerat utifrån de högst subjektiva signaler som en kvinna utan slöja, med kort kjol, eller som har lagt ut bilder på Instagram, anses ha sänt ut.

Förutom att resonemanget innebär att man fråntar män det ansvar som straffmyndiga personer med självklarhet bör kunna ta, gäller devisen inte vid något annat tillfälle. Exempelvis om en man med dyr klocka och märkeskläder blir rånad mitt i natten, eller om ägarna till tiomiljonersvillan med sportbil på garageuppfarten kommer hem och upptäcker att de haft inbrott.

Detta trots att signalerna i båda fallen tyder på betydande ekonomiska resurser. Dessutom är väl förlusten av materiella ting inte det värsta som kan hända.

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

BrottJämställdhetKrönikaLedare

Mest delat denna vecka

Relaterat