Starta elitskolor i utsatta områden

Signerat av Susanne Nyström

I lördagens krönika nämnde jag Michaela Community School, som högstadieläraren och frilansskribenten Isak Skogstad skriver om i nättidningen Smedjan (2/10).

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Med sin stenhårda disciplin, traditionella katederundervisning och högt ställda förväntningar, får man snarare känslan av att Michaela är en elitskola i stil med internatet i ”Döda poeters sällskap”, än en mellan- och högstadieskola i en av Londons fattigaste förorter.

Det är det som är hela poängen. Anledningen till att Katharine Birbalsingh startade skolan var att hon, efter många års undervisning i utsatta områden, ledsnat på att se klassresor som aldrig blev av.

Först slog hon larm om att det brittiska skolsystemet missgynnar redan missgynnade elever. Det är de som går i stökiga skolor, där det i princip är omöjligt att lära sig något, och där dåliga resultat och undermåligt uppförandet ofta bortförklaras med att eleverna har det tufft hemma.

När larmet inte fick önskad effekt tog Katharine Birbalsingh saken i egna händer och grundade sin traditionella skola, där alla elever hålls ansvariga för sitt uppförande, samt drillas i traditionella ämnen, som historia och fysik, och i andra färdigheter, som många medelklassbarn lär sig hemma. Därför sitter lärare och elever varje dag gemensamt ner och äter så kallad familjelunch. Där leder lärarna ett samtal om ett utvalt ämne, så att eleverna får öva sig i att konversera med vuxna, samtidigt som de breddar sitt kulturella kapital och tränar bordsskick.

Här slår många bakut och menar att barn och unga behöver frihet och en mer avslappnad attityd. En del anser säkert att utbildning i vett och etikett är förlegat och borde ha gått i graven när den sista flickpensionen slog igen.

Det är en bakvänd tanke. Dels för att alla behöver kunna uttrycka sig i tal och skrift. Dels för att man lika gärna kan äta enligt etiketten som att inte göra det.

Michaela Community Schools kompromisslösa linje har gett resultat. Eleverna lär sig dubbelt så mycket som en genomsnittlig brittisk elev i matematik och engelska, och den brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen har gett skolan toppbetyg.

Därmed får Katharine Birbalsinghs elever möjligheter i livet som de annars nekats, enbart för att de haft oturen att födas på samhällets skuggsida och sedan tvingats in i ett skolsystem som snarare befäster skillnader än utjämnar dem.

Varför inte testa någonting liknande i Sverige? Staten är huvudman eller beställare och pilotskolan eller pilotskolorna startar upp i ett eller flera utsatta områdena, dit exempelvis Fröslunda, Lagersberg och Skiftinge räknas. Eftersom skolan blir ett forskningsprojekt gäller inte vanliga antagningsregler, utan skolor, socialtjänst med flera kan rekommendera och hjälpa (men inte tvinga) barn och föräldrar att söka sig dit, och elever kan få förtur av sociala skäl.

Kontroversiellt? Egentligen inte.

Det finns redan skolor i Sverige som värdesätter ungefär samma ideal som Michaela Community School, om än inte lika strikt och utan pedagogiska luncher. Men de ligger i regel inte i utsatta områden och majoriteten av eleverna är inte barn till nyanlända och långtidsarbetslösa.

Därför vore Michaela Community Schools svenska kopia det första ärliga försöket på länge att damma av Socialdemokraternas valaffisch från 1948: ”Begåvad men fattig – ge honom lika chans”. För en pilotskola med disciplin och ämneskunskaper i fokus handlar inte om att ge vissa barn och ungdomar särskilda möjligheter. Det kan däremot vara ett avgörande steg mot ett skolsystem där alla ges lika möjligheter.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareInrikespolitikKrönikaskola och utbildning
Relaterat

Mest delat denna vecka