Surt får det komma. Fast det blir ju efteråt.

Signerat av Åke Wredén

Fan må vara riksbankschef. Det skulle Stefan Ingves kunna utropa.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Men han skulle få lika lite förståelse för det som teaterdirektören i August Blanches legendariska pjäs om det resande teatersällskapet. Det är därifrån det bevingade uttrycket kommer.

Riksbankschefens yrke har högre status och är bättre betalt än den turnerande teatermannens. Men även de som borde lyssna på riksbankschefen brukar stänga öronen när han förmanar.

Det är inte heller lätt att styra ekonomin med den så kallade styrräntan eller genom att pumpa ut eller suga upp pengar för att påverka konjunkturen. Lika lite som teaterdirektören är ensam i nöjesbranschen är riksbanken och dess chef ensamma om att påverka penningpolitik, lånekaruseller, växelkurser eller lönebildning. Andra centralbanker är större och mäktigare. Bankerna vill inte ha för stränga regler. Politiken vill sällan hålla i yxan för att bromsa en överhettning. Annan myndighet har lyckats sno åt sig tillsynen över kreditgivningen. Regeringen snålar kortsiktigt genom att tvinga riksbanken att öka risken genom att sälja bort en stor del av valutareserven.

Finansministern är upptagen med att presentera en valbudget. Hon hjälper inte riksbankschefen.

När andra gör lite lämnar de mer jobb till riksbanken. I en klar högkonjunktur, med den högsta sysselsättningsgraden på länge, är nu både budgeten och penningpolitiken sådana att de eldar på ännu mer under en snabb tillväxt i ekonomin. De pressar också upp fastighets- och andra tillgångspriser, och skapar då arbetsfria vinster hos somliga och farliga förlustrisker hos andra.

Varför har inte riksbanken redan höjt räntan och skruvat åt kranen vad gäller likviditet i ekonomin? Efter onsdagens budgetförslag borde det ju osa räntehöjning lång väg.

Risken för en farlig spiral av fallande priser – en deflationsfälla – visade sig för några år sedan – men är nu försvunnen. Inflationstakten är dryga två procent. Det är visserligen inga akuta tecken på att en löneinflation kan börja galoppera som den gjorde förr. Men överhettningen på delar av arbetsmarknaden är ganska häftig. Bostadslånegivningen är stabilitetshotande, och borgerliga och socialistiska aktörer har tillsammans blockerat det slags skattereform som skulle behövas.

Kanske kommer en räntehöjning snart. En del som gärna förvärrar överhettningen med lånespiral och penningutdelning i en expansiv budget kommer då inte att vilja kännas vid att de har ett medansvar. Riksbankschefen hör till Sveriges högst avlönade offentliga spottkoppar, och det lär han att få märka än en gång.

Men varför är inte räntan redan höjd och penningpolitiken åtstramad? En viktig förklaring syns i protokollet från riksbankens räntemöte i juli. ”Flera ledamöter poängterade vikten av att kronan i det här läget inte stärks för snabbt.” Det betyder: En rejäl svensk räntehöjning kan dra hit enorma belopp och trycka upp kronans kurs, som riksbanken försökt hålla nere för att skydda exportindustrins konkurrenskraft. Så länge den europeiska centralbanken i Frankfurt pressar ned räntorna så hårt i euroområdet binder den Stefan Ingves händer.

När stora delar av journalistiken och politiken mest bryr sig om bostadslåneräntor, och är rätt likgiltiga till exportindustrin, blir det rätt tyst om saken. Men finansministern borde inse att det inte är så lätt att stjälpa över obehaget på riksbankschefen. I stället för att tänka på detta har hon gjort valbudget.

Surt får det komma. Fast det blir ju efteråt.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Magdalena Andersson (S) EkonomiLedare
Relaterat

Mest delat denna vecka