Sverige gjorde stordåd 2015

Signerat av Susanne Nyström
annons

Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug var inte i Sverige och Rinkeby förra veckan för att se och lära.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Hon hade redan bestämt sig för att Sveriges migrationspolitik i allmänhet och Rinkeby i synnerhet inte är någonting för henne, Norge och Fremskrittspartiet.

Inte heller är hon särskilt imponerad av Sveriges insats 2015, när det kom drygt 160 000 asylsökande och såväl hjälporganisationer som privatpersoner gick man ur huse och lotsade människor vidare från tågen.

Motsvarande siffra i Norge var 31 000. På tok för många enligt Listhaug, som menar att andra partier ”svek” när de föreslog att Norge skulle ta emot 10 000 kvotflyktingar (Aftonbladet, 29/8).

Sylvi Listhaug är långt ifrån ensam om att klassa Sveriges asylpolitik som ett misslyckande. I den inhemska debatten pratar Stefan Löfven (S) om ”ordning och reda” och om att vi inte ska tillbaka dit vi var 2015. Ord som flyktingpaus och andrum används, och utgångspunkten är inte de flyendes rätt att söka asyl, utan systemen i länderna som de kommer till.

Om man ser hösten 2015 som en framgång eller en katastrof beror dock på vems perspektiv man har. Den flyende som fått en fristad tycker sannolikt att platsen han eller hon lämnade var mer ohållbar än tillståndet i Sverige, men det är ett perspektiv som tyvärr saknas helt i offentligheten. I stället har mantrat hur illa det var 2015 upprepats så många gånger att det blivit en intjatad "sanning" att situationen ska klassas som ett misslyckande.

Men varför ska vi skämmas över att vi tog emot drygt 160 000 asylsökande när kriget rasade som värst i Syrien? Varför ska någon i Sverige ställas till svars för hur många som just där och då använde sin rätt att söka asyl? Och i en tid när antalet flyktingar ideligen slår nya rekord, bör vi inte åtminstone öppna upp för frågan om vi är beredda att offra något för att kunna hjälpa fler?

För visst står det en norsk minister fritt att komma till Sverige, besöka en utpekad stadsdel och skriva en debattartikel i Aftonbladet som avslutas med: Jag vill inte ha ”det svenska tillståndet” i Norge. Men beskrivningen ska inte, särskilt med tanke på avsändaren, ses som ett facit på Sveriges asylpolitik.

För den som värnar en liberal migrationslinje är det norska tillståndet – för att inte tala om det polska eller ungerska – verkligen ingenting att stäva efter.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikIntegrationKrönikaLedareMigration
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka