Sveriges farligaste trettioåring

Signerat av Susanne Nyström

I dag är det 30 år sedan Sverigedemokraterna bildades i Stockholm, den 6 februari 1988. Precis som de flesta födslar var det en händelse som passerade rätt obemärkt förbi, förutom bland de närmaste.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Sedan dess har partiet följt ungefär samma utveckling som andra 88:or. De var bebisar i slutet av 80-talet, skräniga barn på 90-talet, struliga tonåringar på 00-talet och klev in i vuxenvärlden – riksdagen – på 10-talet.

Men till skillnaden från majoriteten av sina generationskamrater har de inte fört ett liv utanför rampljuset. Tvärtom har skandalerna avlöst varandra. Trots det sitter SD numera i både riksdagen och Europaparlamentet, i det senaste valet fick partiet över 9 procent av rösterna i kommuner och landsting, och de ligger just nu på 16-17 procent i opinionsmätningarna.

Det betyder att SD är för stort för att ignorera. Samtidigt är det för farligt för att regera.

Inte för att företrädarna skulle ställa upp oliktänkare mot planket och beordra eld, utan för att SD:s vision om vad som är ett gott samhälle skiljer sig radikalt från det vi har i dag, om man skrapar lite på ytan. Som journalisten Pontus Mattsson skriver i boken ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” från 2009, har SD:s former och tonfall förändrats genom åren, men huvudbudskapet har förblivit detsamma; det är det svenska som ska försvaras mot hotet som kommer utifrån.

Konflikten ligger bland annat i om utgångspunkten är individens rättigheter eller kollektivets förmodade intressen. Det tydligaste exemplet är att måla upp invandring som förklaring till de flesta samhällsproblem, och ställa asylrätten, som är en individuell rättighet, mot ambitionen att skapa ett tryggt och stabilt samhälle med känsla av samhörighet och gemensam kultur, där det senare beskrivs som ”folkets” vilja, trots att människor tycker olika.

Här är en del partier bättre än andra på att förklara varför ett samarbete med SD är otänkbart, men det finns även enskilda politiker som sticker ut. En är Morgan Olofsson, framför allt känd som före detta journalist på SVT, som kandiderar för Liberalerna till riksdagen.

Det som skrämmer honom mest är SD:s auktoritära drag, där människor delas upp i ”vi och dom”, och endast de som är lojala mot Sverige, enligt SD:s definition av lojalitet, kvalar in i ”vi”. Den bruna tråden skymtar fram med jämna mellanrum, som när företrädare spinner vidare på myten att ”judarna” styr medierna, att muslimer inte skulle vara 100 procent människor, och skildrar asylsökande som ”tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar". Eller när riksdagspolitiker beklagar att Sverige inte har samma mediepolitik som Ungern eller twittrar att medier ska stoppas "i sinom tid".

Om det hade handlat om enstaka rötägg hade det varit en sak. Men nu är retoriken en del av SD:s ideologi där vissa människor är mer önskvärda än andra.

Till skillnad från exempelvis den ekonomiska politiken är det ingenting som går att kompromissa om. Antingen har människor samma värde och rättigheter eller så har de inte det.

Därför är det glädjande att Centerpartiet och Liberalerna har slagit fast att de inte tänker samarbeta med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna, och det vore varmt välkommet om samtliga på den borgerliga sidan var lika tydliga. För som Morgan Olofsson betonade, när vi träffades på Stockholms Centralstation i går, finns det inget land där den här sortens partier har kommit till makten utan hjälp av konservativa krafter.

Sverige ska inte bli ett av de länderna.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

SverigedemokraternaInrikespolitikKrönikaLedare
Relaterat