Den 27 januari 1945 befriades fångarna i koncentrationslägret Auschwitz. Sedan 2005 är 27 januari internationell minnesdag över Förintelsens offer. Foto:

Ta Hédi Frieds oro på allvar

Nyström lördag

Jag ber dig att lyssna.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Så står det i början av SVT-dokumentären ”Hédi Fried: Min oro”, där förintelseöverlevaren Hédi Fried berättar om tiden i koncentrationsläger, barndomen i Rumänien och livet i Sverige efter 1945.

Det var en demokrati. Det var det som gjorde att jag bestämde mig för att stanna, för i det här landet kommer inte någon att vara ond mot en annan människa som kanske har en annan tro eller ett annat etniskt ursprung. Det trodde jag länge. Men så småningom förstod jag att människor är olika. En del fortsatte att vara omtänksamma och snälla, men en del visade sitt rätta ansikte och nazismen vaknade på nytt.

Hédi Fried är långt ifrån ensam om att beskriva nazismens renässans. Situationen för Sveriges och Europas judar har förvärrats under de senaste åren, vilket flera judar tidigt larmade om.

Däremot var många icke-judar inte med på banan när rapporterna kom. Sannolikt för att det rådde en falsk förvissning och förhoppning om att Förintelsen, som de flesta läst om i skolan, fungerade som vaccin mot antisemitism. Dessutom kommer en del av hoten inte från nazister, utan från människor med rötter i Mellanöstern – alltså från en minoritet som socioekonomiskt ofta är mer utsatt än judar – vilket gjorde offret till förövare, och det är ofta svårt att tänka om.

Hur Sverige hade sett ut i dag om uppvaknandet hade skett tidigare vet vi inte. Kanske hade man kunnat hindra vissa saker, som att judiska församlingen i Umeå kände sig tvingad att stänga igen förra året efter flera hot från nazister.

Andra saker hade troligtvis hänt i alla fall. Som att nazister från Nordiska motståndsrörelsen i höstas marscherade i Göteborg och att maskerade personer strax före jul kastade brandbomber mot synagogan i samma stad, medan det pågick en ungdomsfest i församlingshuset bredvid.

Oavsett vilket är det viktigt att komma ihåg en sak. Judar är inte hotade på grund av religiösa spörsmål eller Israel-Palestina-konflikten. De är hotade för att de är judar.

Därför håller inte devisen att det inte är ens fel när två träter eller att det är viktigt med dialog. För det handlar inte om en tvåpartskonflikt, utan om en utsatt grupp som har ovillkorat rätt till skydd. Även om de judiska församlingarna givetvis ska vara med i diskussionerna om säkerhet och gärna får tillfrågas om idéer för hur man motverkar antisemitism, kan det aldrig vara en etnisk eller religiös grupps ansvar att vidta åtgärder för att de inte ska bli hotade eller trakasserade.

En annan sak som kanske hade kunnat undvikas om accelerationen hade bromsats är det som Hédi Fried beskriver som det värsta: vanan.

Judar vänjer sig vid att ”ligga lågt” och vidta säkerhetsåtgärder. Som att inte bära judiska symboler utomhus. Ha säkerhetsdörrar och skottsäkra rutor till församlingshus och förskolor. Ställa in evenemang när hotbilden är så allvarlig att säkerheten inte kan garanteras.

Den sortens tyst anpassning, som ligger som en våt filt över det dagliga livet, syns inte i statistiken. Således är det bra att syftet med studien av antisemitiska hatbrott, som regeringen i slutet av förra året gav Brå i uppdrag att utföra, har som huvudsyfte att kunna stärka det förebyggande arbetet.

För som Hédi Fried säger: De man inte pratar om, de finns inte. Det gäller såväl personer som problem och företeelser.

Och antisemitism finns. Lika levande i dag som under Förintelsen, när det blev tydligt vad den kan leda till i sin mest extrema form.

Det är därför vi bör lyssna på Hédi Fried, som är 93 år och tyvärr inte kommer att finnas för alltid. Det måste däremot hennes historia göra.

”Hédi Fried: Min oro” visas på SVT2 i dag klockan 12.40, i morgon klockan 15.10 och 00.05, och finns även på SVT Play.

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

AntisemitismKrönikaLedareRasism
Relaterat