Tuta – vinka! Foto:

Tutvinken blev placebo för en nyinflyttad själ

Krönika av Åsa Wallin

Jag är nyinflyttad i Strängnäs och, så här efter ett par månader, lite småkär. Det är en charmig liten stad, med vad jag upplever som en för sin storlek rikt utbud av kultur, kulinarisk variation och kreativa, sköna människor.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Inte för att jag känner så många av dem än, mina finfina kolleger åsido.

Jag känner mig faktiskt lite ensam ibland – och det är okej.

Väntat.

Jag har gjort såna här totala livsrokader förr. Jag vet att av allt det där nya man måste hitta och forma för att få en komplett tillvaro, så är det sociala sammanhang och vänner som tar längst tid. Och det går inte av sig själv.

När jag för 15 år sedan flyttade till Gotland kände jag ingen, förutom min då nyblivna sambo.

Jag kom närmast från min födelsestad i Hälsingland, där jag var ett tämligen välprofilerat och igenkänt ansikte. Folk hejade var jag än gick och jag trivdes i den där trygga småstadsgemenskapen.

På Gotland kände jag mig oändligt ensam. Som en ö på ön.

Nå. Nu är jag av födsel och vana en rätt utåtriktad person och jag vet som sagt att man behöver jobba på det sociala – både strategiskt och spontant.

Så, förutom att börja träna på gym, skaffa häst och prata med kreti och pleti var- och närhelst jag sprang på dem, så började jag också tuta på folk – helt okända fotgängare – när jag körde omkring i stan.

Det är en lustig reflex det där. Tuta, och handen höjs liksom alldeles automatiskt till en hälsning. Jag funkar likadant själv.

Så jag tutade – och alla vinkade och log glatt, innan de insåg att de inte visste till vem. Och jag vinkade och log tillbaka.

Galet? Desperat? Möjligen. Men faktum är att det här reflexmässiga tutvinkandet gav en högst påtaglig själslig placeboeffekt. Det fick mig att känna mig sedd. Mindre ensam. Glad, rentav!

Så – om det kör förbi en för dig helt okänd bil som tutar: vinka! Vem vet, det kanske är din blivande träningspolare, körkamrat, bordsgranne – eller rentav vän.

Åsa Wallin, journalist på Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning. Foto:

Läs mer om dessa ämnen

Krönika