Försvarsminister Peter Hultqvist (S) – på bilden i Sälen – fick sin och riksdagsmajoritetens linje motarbetad av utrikesdepartementet. Men det är inte så självklart som man skulle kunna tro att utrikesministern själv beordrade eller godkände detta. Foto:

Vem är regeringsmakten?

Signerat av Åke Wredén

I svensk säkerhetspolitik finns en hel del nedfall att sanera efter detonationerna i Sälen för en vecka sedan, då det var årlig konferens med Folk och Försvar.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det mest anmärkningsvärda är det som kom fram om hur det gick till då den breda majoriteten samlades inför Försvarsberedningens senaste delbetänkande. Detta motarbetades, har det nu blivit känt, av ämbetsmannarepresentanter från ett av departementen i regeringskansliet. Det som skrevs, om att planeringen behöver utgå från att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan anses uteslutet, påverkar både det militära och det civila försvaret. I delbetänkandets mer detaljerade kapitel behandlades främst omfattande åtgärder på den civila sidan, med en beräknad årlig budgetbelastning på fyra miljarder.

Betänkandet uppfattades allmänt som välgjort och tämligen okontroversiellt när det lades fram. Det kommenterades positivt på denna och på andra ledarsidor. Det som kommit fram efter den öppna oenigheten i Sälen är att utrikesdepartementet kraftigt motsatte sig den ändrade formuleringen om den säkerhetspolitiska riskbilden, och därmed kom på kollisionskurs med bland andra de tre socialdemokraterna, däribland ordföranden Björn von Sydow (S).

Ordföranden såg till sist till att riksdagspartiernas företrädare sammanträdde utan att ämbetsmannaföreträdarna – så kallade sakkunniga och experter – fick delta. Det framgick då att de båda regeringspartierna och de fyra partierna från förra regeringen var ense. Man förankrade detta i respektive partiledningar och gick till beslut. Endast V gick emot detta, och förordade utrikesdepartementets linje.

Efter en tid visade det sig att utrikesdepartementet i tysthet skickat ut ett cirkulär till ambassaderna med föreskrifter om vad som skulle sägas i andra huvudstäder om de svenska riksdagspartiernas brett förankrade ställningstagande. Innebörden var att detta tonades ned och att det skulle framhållas att ingen väsentlig ändring skett. Ett sådant beteende skadar förtroende. Om regeringssidan har gjort upp med oppositionen i viktiga frågor går det ju inte an att en del av regeringsmakten motarbetar eller i det fördolda angriper det som man gjort upp om.

Frågan i det här fallet är dock vem som egentligen tyckt sig kunna utöva regeringsmakten, och vilka ministrar som eventuellt beordrat eller godkänt detta innan det skedde. Svaret är inte självklart. Kan verkligen en minister i berått mod ha gett direktiv om en order till utlandsmyndigheterna som måste ha framstått som att regeringskansliet undergrävde en parlamentarisk överenskommelse – i säkerhetspolitiken av alla ämnen?

Det görs varje år i riksdagen ett antal onödiga anmälningar om KU-granskning som konstitutionsutskottet med lätt hand artigt buntar hop och lägger åt sidan. Av helt annat intresse är den anmälan som Allan Widman (L) nu gjort om utrikesminister Margot Wallström (S) och det UD-cirkulär som understödde den linje UD-folket haft på kommittémötena – men som de folkvalda inte hade anslutit sig till. Det är förstås en extra knepighet att Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow även är vice ordförande i utskottet.

Men har verkligen utrikesministern beslutat om det cirkulär som gick ut till ambassaderna? Skulle hon kunna göra en sådan sak utan att samordna det med stats- och försvarsminister? Hennes häftiga ord i Sälen om Försvarsberedningen ("den där gruppen") skulle kunna tolkas så. Men det hon sade verkade improviserat och illa förberett. Det skulle kunna ha förklaringen att hon överraskats av något hon inte själv sagt till om.

Stod hon ens bakom den linje som UD drev som sakkunnig och expert i beredningen, och som såväl ordföranden som försvarsministern motsatte sig? Men om UD agerar, och utrikesministern och den övriga regeringen inte avgör, vem utövar regeringsmakten då?

Frågan är inte unik. Den har kunnat ställas vid andra tillfällen också. Den på sin tid ryktbara Telub-affären, där en ämbetsman vilseledde utrikesminister Karin Söder (C) och därmed kom att hålla regeringen ovetande, är ett exempel. KU har fått något intressant att se på, och tills vidare tror jag det är säkrast att inte ta för givet att utrikesministern verkligen avsiktligt har försökt undergräva försvarsministern.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsvaretLedareUtrikespolitik
Relaterat