En uppseendeväckande kamning måste liksom avladdas innan vi kan börja prata allvar.

Att hänga upp sig på håret

Krönika av Eva Axelsson

När komikern David Batras fru var moderatledare gjorde han en stand-up med titeln ”Elefanten i rummet”. Premiär fick den inte förrän partiet redan kickat ut henne, men den var rolig ändå.

Tänkte på den där elefanten när häromveckan Kulturnyheterna i SVT intervjuade färska kulturministern Amanda Lind.

Programledaren Kristofer Lundström ställde den ena frågan efter den andra om kulturpolitik, yttrandefrihet och demokrati – men lyssnade jag på svaren?

Nix pix, jag har faktiskt ingen aning om vad Amanda Lind svarade. Det var första gången jag såg ministern i tv och det enda jag tänkte på var: Vad i hela friden har hon på huvudet?

Bör jag skämmas för det?

Gör det mig till en inskränkt kvastfening som genast bör krypa tillbaka in under en sten?

Ja, tycker vissa debattörer. Hur kulturministern ser ut i håret är fullständigt irrelevant och bör överhuvudtaget inte kommenteras.

Ursäkta mig, men jag tycker inte det. Rent statistiskt så hör rastaflätor inte till vanligheterna när det kommer till folk i offentligheten. Politiker, byråkrater och näringsprofiler brukar på sin höjd variera mellan höger, vänster och mittbena. Eller möjligen drämma i med en fläskkotlett. Så är vi vana att se dem.

Är det då så konstigt om vi blir lite som killen i ”Kejsarens nya kläder” när ett statsråd kommer ångande med rastaflätor uppsatta i kakburk?

Det är naturligtvis självklart att det är fullständigt irrelevant hur Amanda Lind ser ut i håret när det ska diskuteras kulturpolitik.

Men vi är bara människor och i vår natur ligger tyvärr att vi först måste få glo av oss lite på det som är annorlunda och överraskande och avviker en smula. Det blir ju bara löjligt om vi anstränger oss för att låtsas som om det regnar och försöker ge sken av att det aldrig skulle falla oss in att ens höja ett ögonbryn för en excellens i dreads.

Som jag minns det stod vi med ungefär lika gapande munnar inför Anders Borg en gång i tiden. Kan man verkligen ha en finansminister med hästsvans och ring i örat?

Uppenbarligen. Och när vi väl stirrat av oss började vi lyssna på vad han sa istället för hur han såg ut. Så här i efterhand är det väl snarare jobbskatteavdrag och RUT, än håruppsättningar och örhängen, vi associerar med alliansens finansminister.

Ponera att Stefan Löfven plötsligt höll presskonferens i kortbrallor – vore det i så fall trångsynt att kommentera byxlängden eller dryfta sig till att fråga om han planerade badsemester eller bara tröttnat på långbyxor?

När Löfven väl lagt upp svaret på bordet skulle vi sluta bry oss. För så är det ju med det mesta och de flesta. När vi väl fått veta anledningen, eller lärt känna någon, så spelar utseendet ingen som helst roll.

Jag säger inte att Kulturnyheterna borde ha frågat Amanda Lind varför hon har ett fågelbo på huvudet.

Men en uppseendeväckande kamning måste liksom avladdas innan vi kan börja prata allvar.

Och om det räknas som inskränkt och korkat att haja till för en minister med mysko frilla så kan man ju undra varför det är OK att prata utseende i vissa sammanhang men inte i andra. På Nobelfesten håller sig SVT med en hel trupp reportrar som inte gör annat än att kommenterar festblåsor och håruppsättningar.

För övrigt hade Amanda Lind bra svar när hon till slut fick frågorna om sin kalufs överstökade. Hon verkar skärpt och jag hör numera vad hon säger.

Bäst just nu:

Att Folk och Kultur drar i gång i Eskilstuna nästa vecka.

Olof Wretling i SVT-serien ”Bandet och jag”.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/NöjePolitikPolitiker
Relaterat