Lasse Johanssons bilder från Katrineholms musikliv åren runt 1980 är en verklig kulturskatt, skriver Catarina Nitz. Här är en bild från en konsert med Ebba Grön på Safiren. Foto:

Att inte finnas med i historieboken om sig själv

Krönika

För några år sedan gjorde fotografen Lasse Johansson från Katrineholm det där som vi andra aldrig kommer till skott med. Han hade köpt en negativscanner och började gå igenom alla pärmar med negativ från åren runt 1980 i Katrineholm. Jag kommer ihåg honom från den där tiden. En blond, lång snubbe som alltid hade en kamera framför näsan och skymde sikten för såna som jag på konserterna. I dag är jag förstås tacksam över att Lasse Johansson tog så många fina bilder och dessutom såg till att alla rullar blev framkallade och bilderna kopierade. Hans fotografier utgör i sanning en kulturskatt.

Och nu kommer hans fotobok "Rockholm - när Katrineholm var Sveriges rockhuvudstad", med Eskilstuna-profilen Rocco Gustafsson och Katrineholmsprofilen Mats Fredriksson som redaktörer.

Det här är boken som bokstavligen berättar om min ungdom. Om vännerna, musiken och vad vi gjorde på fritiden.

Eller inte.

Boken berättar killarnas historia.

Av 14 skribenter är en kvinna. Och när jag tittar på bilderna ser jag killar, killar, killar och killar. Och så några tjejer som körar och några som kokar kaffe eller står i publiken och dyrkar killar.

I ärlighetens namn måste jag säga att redaktörerna ändå verkar ha ansträngt sig för att skapa någon sorts balans. I boken finns bland annat ett avsnitt om banden Pink Champagne och Tant Strul, en intervju med Lolita Pops sångare Karin Wistrand och bildsjok med Eva Dahlgren. Dessutom uppmärksammas en spelning med det brittiska kvinnobandet Amazulu.

Men bland dem som intervjuats om det lokala musiklivet i Katrineholm under de aktuella åren finns bara en kvinna, fastän vi var så många som spelade i olika band, skrev egna låtar och gjorde konserter. Själv var jag med i två band som kanske höll en låg högstanivå, men som i alla fall hade stor entusiasm och väldigt roligt.

Jag känner minst ett dussin kvinnor som spelade. Det hade faktiskt varit på plats att någon av dessa hade medverkat eller synts på bild i boken. Eller om det nu inte finns några bilder - kanske någon av alla dessa kvinnliga representanter i dåtidens musikliv kunnat stå på scenen nästa fredag?

Bokmakarna har nämligen dessutom ordnat ett stort releaseparty i form av en konsert i Katrineholm 27 april, då artister som Plura, Joppe Pihlgren, bandet Farsta och lokala stjärnor som Per och Kjelle Boy från Frenchette från Eskilstuna och Suggession från Katrineholm ska spela. Så vitt jag kan utläsa av kvällens annonserade line-up är det bara män som uppträder.

Varför tjatar jag om det här? Det är ju kul att de här männen har lagt så mycket jobb och skrivit en bok som många säkert vill läsa?

Jo, för att det här är viktigt.

För några veckor sedan intervjuade jag en antikvarie vid Eskilstuna Stadsmuseum som talade om historieskrivningen som vårt kollektiva minne. Vi vet ju att kvinnors, hbtq- personers, funktionshindrades och andra gruppers historia hamnat i skuggan av de vita mäktiga heterosexuella männens. Så kan vi inte fortsätta.

Och det är vi som var på plats och delaktiga som har störst möjlighet att få det rätt.

De unga skiter i vad vi gjorde då. De tänker i bästa fall som Sveriges nya pop-drottning Hanna Järver i låten "Jävla 80-tal":

"Du är cool men gammal

Jag är ung men har ingen koll

Du kan leva kvar

I ditt jävla 80-tal"

Bäst just nu

Musik: Hanna Järvers debutalbum "So Long". Fin, tidlös och samtidigt uppdaterad popmusik som känns.

Tv-serie: "Billions" är tillbaka med en tredje säsong och Paul Giamatti och Damien Lewis i högform som intriganta narcissister i en evig fejd.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

Plats/EskilstunaKatrineholmFotograferingHistoriaKonsertKrönikaKulturhistoriaLitteraturmusik
Relaterat