Krönikör Niklas Linder (f.d. Johansson).

Bilden av den gamla klasskamraten får skrattet att fastna i halsen

Krönika

I en låda full med bråte ligger min gamla skolkatalog från högstadiet. Ett nött häfte med välbläddrade sidor fyllda av finniga tonåringar. Där finns gamla kompisar, bittra fiender, muppiga lärare och olyckliga förälskelser. Där finns vårt klassfoto. Vi gick i nian det året. Det är en svartvit bild och vi har klätt ut oss så där som man brukar göra i nian. Själv har jag satt på mig en vikingahjälm och ritat ett skägg i ansiktet som måste varit ett helvete att tvätta bort efteråt. Jag kan inte direkt påstå att den där bilden skildrar ett av mina stoltaste ögonblick i livet.

Du står också där, på den bakre raden och försöker se precis så tuff ut som tusen och åter tusen andra killar i nian försökt göra på tusen och åter tusen skolfoton. Precis som jag själv och som de flesta andra så misslyckas du å det grövsta.

Jag minns dig inte särskilt väl egentligen. Du var väl inte en sån som gjorde väsen av dig. Jag vet att du blev retad för din hårfärg ibland. Så där som jag också blev för min näsa, för min röst, för mina glasögon. Så som man blev om man stack ut på något sätt och inte tillhörde den exklusiva skara som ingen vågade retas med.

Vår klass var ganska stökig till och från och det var en hel del bråk. Somliga av oss började lyssna på vikingarock och några började slåss med invandrargäng på stan. Men du var aldrig en sån som stökade eller slogs. Snarare var du vad man brukar kalla en klassisk plugghäst. Jag är ganska säker på att du hade bäst betyg i klassen.

En sak till minns jag. Jag minns vad du svarade när någon frågade vad du, som hade så bra betyg, skulle bli när du blev stor. Du sa att du skulle bli rasbiolog.

Vi andra skrattade. Rasbiolog? Vilken stolle! Men det var väl bara på skämt? Eller?

Sen minns jag att någon berättade att du hade beställt en svastika-flagga på postorder. Vi skrattade nog åt det också. Det var ju helt sjukt ! Vem gör nåt sånt liksom?

När vi började gymnasiet så skildes våra vägar åt och det dröjde många år innan jag skulle ägna dig en tanke igen.

Men så ser jag dig på en ny bild. När jag scrollar igenom nyhetsflödet så dyker du upp. Klädd i svart uniform och med sköld. Jag och polarna delar bilden i gruppchatten och skrattar åt dig igen men den här gången fastnar skrattet i halsen.

För nu vet vi ju att det inte är på skämt. Du är en vuxen man, som sprider en ideologi grundad i rasbiologin. Du spottar på dem som mördades under svastikan. Du kandiderar till riksdagen för ett parti som vill störta demokratin.

Hade det gjort någon skillnad om vi inte skrattat åt dig i nian? Om vi hade tagit dig på allvar eller om du inte blivit retad för din hårfärg? Det får vi aldrig veta.

Bäst just nu

Fucked up – Normal people

En fantastisk mix av genrer där klassisk hardcore-sång blandas med en smula Reed, Bowie och en saxofon.

Den svenska demokratin

Rösta, rösta, rösta!

Läs också

( 14 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/NöjePolitikSkola
Relaterat