Musik
Näktergalarna.
Divine Opera och Eskilstuna Symfoniorkester.
Konserthallen, Eskilstuna.
Operaduon Divine Opera (Gabriella Lambert-Olsson och Caroline Gentele) har gjort operasång till något av ett feministiskt upplysningsprojekt i vår historiefixerade samtid. Tillsammans med gästtillskottet Hanna Fritzson står de iförda pastellfärgade klänningar likt ett gäng glada maränger på Konserthallens scen.
Bakom sig har trion hela Eskilstuna symfoniorkester i all sin prakt med dirigenten Bosse Johansson energiskt viftande.
Showen "Näktergalarna" är inte bara operasång utan innehåller även dramatiserade partier mellan låtarna där texter skrivna av Cecilia Sidenbladh ageras av de tre sångerskorna. Texter som i allt väsentligt berättar historien om Signe Hebbe, Jenny Lind och Christina Nilsson, Sveriges utan jämförelse största sopraner på 1800-talets sprakande operascen.
I likhet med många kvinnliga konstnärer och musiker under förrförra seklet har dessa hamnat på historiens skuggsida, trots enorma rikedomar och framgångar i Europa och USA.
Idén med dramatiserade partier som lättar upp operastyckena är bra, men Konserthallens funktion som teaterrum kommer här till korta. Sitter man lite längre bak fladdrar replikerna bara rakt ut i luften och landar någonstans halvvägs. Trots rigorös uppmickning av scenen går många texter om intet.
Annat är det när sångerskorna tar ton. En lång radda av kända och mindre kända arior trycker fast publiken ordentligt i sätena. Ganska snabbt hajar man att symfoniorkestern befinner sig i passagerarsätet. De tre sopranerna leker sig fram genom repertoaren där tonsättare som Bellini, Verdi, Grieg, Mozart, Mendelssohn, Händel och Bizet dyker upp.
En kul biroll har Bosse Johansson tilldelats i allt detta som Jenny Linds make, den tyske pianisten Otto Goldschmidt. I denna högst feministiska uppsättning blir han också en representant för den mest patriarkala och maktfullkomliga beståndsdelen i en orkester, dirigenten. Och som sångerskorna kör med honom, trackar honom, får honom att framstå som en toffel.
Det är tidvis roligt, men man kan inte komma ifrån att opera är en problematisk genre med sitt ylande idiom och trots busiga infall och välgörande självdistans så avger showen ändå en odör av sammetsdammig borgarsalong där männen trots allt dikterar villkoren.
