Fick du också klimatångest av den senaste klimatrapporten från FN? Det var ett tag sedan, och det fanns ett hoppfullt budskap. Det går att klara gränsen på 1,5 graders temperaturökning!
Men det krävs dubbelt så stora ansträngningar som i dag. Och utsikterna att klara det är inte bättre än tidigare.
Jag är den förste att erkänna att jag har svårt att ställa om livet så att mina ekologiska fotavtryck blir mindre. Jag åker ofta bil från lägenheten i Eskilstuna till stugan på Kållandsö utanför Lidköping. Jag tar ofta bilen därifrån in till stan. Ett par gånger om året åker jag utomlands, oftast med flyg. Jag äger flera datorer och köper ofta nån skjorta mer än jag behöver.
Då hjälper det inte mycket att jag äter lite mindre kött än tidigare eller släcker lampor som inte behöver vara tända.
Det är nog där någonstans grundproblemet finns. Vi lever det liv vi gör och det är svårt att ändra livsstil. Det är svårt att tänka om och göra nytt. Svårt att leva klimatsmartare. Det är liksom alltid enklare att tänka att någon annan ska lösa problemet.
I valet var det flera partier, främst på högerkanten, som hävdade att vi inte behöver göra så mycket klimatåtgärder i Sverige. Investeringarna borde istället göras i fattigare länder, så att deras ekologiska avtryck inte blir lika stort som vårt. Så lev vidare som ni alltid gjort bara! Var inte oroliga! Någon annan löser problemet.
Det håller förstås inte. Vi smutsar ned mer än de flesta i världen och måste göra vår del.
Fler måste ta bussen inne i stan. Fler måste återanvända eller köpa begagnade prylar istället för att alltid skaffa nytt ute på Tuna Park.
Fler måste köpa kött från Sörmland istället för Irland, även om det kostar några kronor mer.
Samtidigt pågår en gigantisk omställning av samhället. Elbilar, solenergi på var och vartannat hus, energisnåla lampor, smartare teknik i hemmet. Flera länder, Finland till exempel, är på väg att fasa ut kolkraften.
Det är lovande. Ett stort steg på vägen.
Men det FN:s senaste rapport visade var att det måste gå ännu fortare. Vi har inte mer än ett par decennier på oss. Sedan är det försent. Där kommer vi medborgare in. Genom vårt sätt att agera kan vi skynda på omställningen.
Ett par decennier. Det är ju ingenting!
Så, kära sörmlänningar, jag vill inte låta förnumstig och jag inser att jag är långt, långt ifrån någon förebild. Men då kan det ju faktiskt bara bli bättre!
Vi börjar nu, eller hur?