Den ene blev läkare och författare, den andre landskapsmålare. De var jämnåriga, födda 1860, blev vänner men dog i fyrtioårsåldern av den tidens sjukdomar: tbc och syfilis (troligen). 

Deras namn var Anton Tjechov och Isaak Levitan. Om deras liv och samtid finns nu en bok av Tom Sandqvist. Han är sedan länge expert på Östeuropas kultur, speciellt den judiska.

Som roman är det här en vindlande berättelse, om elände och uselhet, kvinnoaffärer och tsarvälde. Den hoppar bakåt och framåt, försöker nå kärnan om två själsfränder i långa samtal och inre monologer. De var båda ständigt produktiva men inte alltid sympatiska.

Antons far piskade sina barn för minsta fel och var despotisk med sina rysk-ortodoxa mässor. Ivans judiske far gjorde bankrutt och sonen hade sedan inte papperen i ordning och deporterades när det blev pogromer, såsom efter mordet på tsar Alexander II.

Alltså: både fiktion och verklighet. Men denna bok är samtidigt en essä, rik på fakta, men inte torra utan gestaltade, som när Anton och Isaak och den allvetande berättaren letar efter textens och tavlans mysterium, hur ord och streck på målarduken blir sanning. 

Men övertydlig får novellen inte bli. Anton kunde först vara giftigt satirisk mot överklassen men arbetade sig fram mot Damen med hunden och de fyra sista pjäserna. Isaak värjer sig i det längsta mot att måla samhällsengagerat. I hans landskap finns sällan en människa, de murkna båtarna ligger vid stranden, stigen leder in i skogen, vägen bort i fjärran, melankoliskt, ibland nära impressionismen.

En styrka med boken är att läsaren anar att modernismens sirener snart ska ljuda, futuristerna utdela sina örfilar mot den offentliga smaken, bolsjevikerna göra revolution innan Stalin censurerar all sovjetisk konst.

Men boken utmanar och är lärd som själva Hin onde. Ibland vill jag hoppa eller stryka eller slå upp. Som bäst blir de många uppräkningarna och preciseringarna en magisk medvetandeström, en vacker ordmusik – dock med rätta vidrig om pogromerna.

Titta också på omslaget, som visar ett av världens första färgfoton, av Sergej Prokudin-Gorskij. Denne reste på tsarens order 1909 i hela riket för att dokumentera människor och natur. Ibland är hans foton häpnadsväckande lika Levitans målningar.

Så tag och läs. Vi vet i dag för lite om det slaviska och judiska.