Att Selma Lagerlöfs berättelse om den fattige och förtryckte Jan i Skrolycka som älskar sin dotter till vanvett, fortfarande känns relevant lite drygt hundra år efter det att den gavs ut, är inte konstigt. "Kejsarn av Portugallien" (1914) är en djupt tragikomisk, fantasifull och radikal roman som utspelar sig i 1860-talets Värmland, där naturen och dess magi har en framträdande plats liksom samhällskritiken.
I händerna på dramatikern Lucas Svensson har den blivit en pjäs som utspelar sig en mansålder senare. Modernismen har slagit klorna i Sverige och folkhemmet ska börja byggas. Detta sker dock helt utan respekt för människan och naturen, så när Jan (Niklas Falk) och Kattrina (Lia Boysen) i torpstugan Skrolycka får sin dotter är de inte bara slitna i sina kroppar och till åren komna, de är redan förbiåkta av tiden och saknar alla former av gångbart kapital: pengar, utbildning och socialt inflytande.
Men med dottern följer en enorm rikedom i form av en kärlek så stark att väl ingen skådat dess motstycke. Jan i Skrolycka döper barnet till Klara-Fina Gulleborg och utser själva solen till barnets gudmor. Flickan växer upp i förvissning om att hon är något alldeles särskilt som står över alla fjuttigheter som avundsjuka, moralism, klass och patriarkala strukturer. Så varför skulle hon inte klä sig i en anslående, röd klänning som Kattrina sytt av ett tyg som familjen fått som allmosa av en gårdfarihandlare?
Det fattar ju vem som helst att det bara kan sluta i katastrof.
När patron på Falla dör får svärsonen Lars (Mårten Andersson) ta över gods och sågverk. I den här dramatiseringen får han manifestera socialdemokratins band till näringslivet, och i takt med att hans inflytande ökar (och folkhemmet byggs starkare) sjunker hans moral. Han hittar nya sätt att suga ut undersåtarna och kräver att familjen i Skrolycka ska betala en stor summa pengar för att få behålla sitt torp. Klara-Fina, som nu har blivit 17, år åker till Stockholm för att tjäna ihop pengarna och lämnar föräldrarna med en enorm saknad. Tiden går och hon kommer inte tillbaka som hon lovat. Snart nås bygden av rykten om att Klara-Fina är prostituerad.
Jan i Skrolycka blir galen av sorg och längtan och utropar sin dotter till kejsarinna av Portugallien och sig själv till kejsare. Då ger han sig själv utrymme att strunta i alla sociala hierarkier och kan fortsätta att dyrka sin dotter. Det är dråpligt och fruktansvärt på en gång.
Kattrina är förstås den som får ta smällarna, hon får kasta sin egen saknad åt sidan och ta hand om Jan. Hon tvingas hantera omvärldens förakt, och när hon till sist besöker dottern i Stockholm tvingas hon inse att dottern inte vill ha föräldrarnas kvävande kärlek.
Det är Kattrinas öde och den svidande kritiken mot folkhemsbygget och socialdemokratin som berör starkast i den här uppsättningen, som vill så mycket men där berättandet i band går vilse i anakronismer, projektioner och sågspån.
Lia Boysen gör ett starkt kvinnoporträtt, liksom Carlos Romero Cruz, som med stark närvaro spelar ensam och klassförvirrad godsägardotter och hustru till fabrikören/ socialdemokraten Lars.