Ett coronatåg rusade rakt in i vår tillvaro med full kraft. Livet ställdes på en ofrivillig paus. För många med en skräckblandad insikt om att jag kanske inte överlever. För andra en vindpust. För vissa med arbete dygnet runt. Och för oss småföretagare med så mycket annat på spel. Inte bara hälsan. 

För detta gjorde något med oss. Bara sådär. Vi slutade helt enkelt med ALLT. Förutom att handla toapapper. 

På bara några dagar gick många småföretagare från att ha en inkomst till ingen inkomst. Med konstant oro för nuläge och kommande läge. Med personal som får gå och med drömmar som knäcks redan innan de har startat. Samtidigt som vi översköljs av  en nästan domedagsliknande rapportering. 
Jag har haft Thomas Di Levas låt ”Vem ska jag tro på när det är så här” upprepandes i huvudet. För det svåra är att veta hur man ska agera. Att både förstå rädslan för själva sjukdomen men också se sin livsdröm hastigt försvinna. För vissa företagare innebär det kanske att bli helt ställda utanför samhällets skyddsnät. Kanske kvar med lokalkontrakt, som oftast är skrivna på flera år. Och alla som står med stort lager - nu har även många butiker fått sina varor inför sommaren. Och all mat som slängts på alla restauranger? 

Artikelbild

| Kajsa Kromnér.

Kulturföretagen blöder som öppna sår. Det avbokas och ställs in. Musik som tystnar, teater som inte längre spelas och ord som inte längre läses. Vilket brutal förlust allt detta är. Både ur ett känslomässigt, ekonomiskt och  ett hållbart perspektiv. Och såklart även för dem som sjukdomen drabbar. 

Så vad ska vi göra? Jag varken vill eller kan avsluta min dröm. Så jag har bestämt mig. Jag ska göra det bästa av situationen. Lägga fokus på omställning och inställning. Tänka om och tänka nytt. För det handlar om något större. Nu handlar det om oss alla. Vilket samhälle vill vi ha kvar när viruset sakta, förhoppningsvis, klingar av och normaliteten i samhället återgår? 

Visst vill vi ha ett samhälle där vi lade våra politiska åsikter åt sidan och ställde upp på varandra? Ett samhälle där vi tillsammans såg till att vi inte får en ekonomisk depression. Ett samhälle där vi såg till att så många som möjligt klarade sig. Ett samhälle där vi tog hand om varandra och uppmanade varandra till både insikt och tillit. För är det något som jag tror på, så är det detta. Tillsammans är vi starka.