Martin Scorsese skrev nyligen en omdebatterad debattartikel där han förfasade sig över vilket stort utrymme superhjältefilmer tar. Han har en poäng.

Samtidigt kan man konstatera att Scorsese själv ofta ägnar sig åt genrefilm med små, cineastiskt stiliserade universum, som styrs med våld som metod. Den här gången har han dessutom använt föryngrande digital retuschering av sina skådespelare, värdigt vilken spandexförsedd blockbuster som helst.

Scorsese har naturligtvis inte bara gangsterfilm på sitt (enorma) cv. Men nog är det en alldeles särskild njutning att sjunka in i hans "Maffiabröder", "Casino" eller som nu, mästarprovet, "The Irishman" – en tre och en halv timme lång gubbtung titt in i den här världen som Scorsese så uppenbart älskar att skildra.

Artikelbild

| Robert De Niro och Joe Pesci spelar två vänner inom den italienska maffian i "The Irishman". Pressbild.

Som publik känner man sig väl omhändertagen. Det bjuds på elegant filmskapande deluxe. Det är så många snygga åkningar och en klippning som liksom böljar fram och tillbaka, att man i åtminstone två timmar och fyrtio minuter bara hänger med utan att titta på klockan en enda gång. Efter det hade filmen tjänat på lite stramare klippning.

Berättelsen om Frank "The Irishman" Sheeran, den verklige fackföreningsmannen som extraknäckte för den italienska maffian, bygger på boken "I heard you paint houses" av Charles Brandt.

Den innehåller inte bara en (potentiell) förklaring till mysteriet om vad som egentligen hände med den "försvunne" fackpampen Jimmy Hoffa (underbart spelad av Al Pacino i filmen) men också en sensationell teori om vilka som låg bakom morden på Kennedy-bröderna. Puh!

Steven Zaillians manus utspelas inledningsvis på tre tidsplan samtidigt. Robert De Niro har blivit digitalt retuscherad för att fungera dels som gammal gubbe på ålderdomshemmet, medelålders gangster samt som ung (nåja, Joe Pesci, lika stramt retuscherad, får i alla fall kalla honom "kid") fackansluten lastbilschaufför som liksom lite omärkligt glider in i maffiaverksamhet.

Frank Sheeran är ett stenansikte som lyder order och gör allting rätt i en bransch där lojalitet betyder allt. Priset han betalar är högt och i slutet av filmen levererar Scorsese och De Niro en tung, känslomässig insikt som bara den som har facit på hand och kan summera sitt liv kan känna: var det värt det?

Kanske är det att övertolka – men "The Irishman" känns som ett tack och farväl. Scorsese, Pacino, De Niro, amerikanskt 1900-tal och dess fixstjärnor, kort sagt alla dessa åldrade giganter som åter möts i en sista, fantastisk föreställning innan det är dags att gå vidare in i en ny era.