De senaste åren har vi sett en rad unga skräckfilmsregissörer komma med verk som både förnyat och hyllat genren – Jordan Peele med ”Us” och ”Get out”, Ari Aster med ”Hereditary” och ”Midsommar” och Robert Eggers med ”The witch” och nu ”The lighthouse”. Den sistnämnda hade urpremiär i Cannes i våras och har sedan varit lika hett emotsedd som omdebatterad.

Jag har vänner som avskyr den – jag kan förstå deras synpunkter även om jag inte delar dem (trots att Willem Dafoes spel stundtals påminner väl mycket om Peter Sellers när denne klädde ut sig till ”gammal svensk sjöman” i ”Rosa panterns hämnd”).

”The lighthouse” utspelas vid – just det, en fyr på en ensligt belägen ö utanför New Englands kust. Det är sent 1800-tal. Dafoe är Thomas Wake, fyrmästare. Hans förre assistent blev galen och ersätts nu av Ephraim Winslow (Robert Pattinson). Tillsammans ska dessa två nu sköta fyren och försöka komma överens, alltmedan höststormarna blir allt våldsammare.

Artikelbild

| Robert Pattinson spelar Ephraim Winslow i "The lighthouse". Pressbild.

Det är uppenbart att de två männen inte tycker om varandra, och den påtvingade intimitet, som uppstår när man har en enda person som sällskap, och detta dessutom i en instängd miljö, driver upp stämningen. Att det känns alltmer klaustrofobiskt beror dessutom på att filmen är gjord i det klassiska formatet 1,19 gånger 1 (bilden är alltså nästan lika lång på alla fyra sidor) och i en närmast gråmelerad svartvit ton, här finns inga möjligheter vare sig för de två huvudpersonerna eller för oss åskådare att fly undan. Vansinnet och mardrömmarna kommer allt närmare.

Eggers febriga registil gör också att det är omöjligt att säga vad som är verklighet och vad som är mardröm eller hallucination. De mystiska fåglarna, sjöjungfrun… finns de i verkligheten eller är de någonting som de allt galnare männen tror sig uppleva? Vi får inget egentligt svar och det gör ”The lighthouse” än mer fascinerande och än mer oroande. Vi följer en färd in i förvirring och galenskap och vi gör det med stort intresse.

”The lighthouse” är ingen lätt film att ta till sig. Den kräver att du hur både ögon och öron vidöppna, men du får stor behållning av den (även om Dafoe påminner väl mycket om Sellers).