Catarina Nitz gillar serien Systrar 1968 som visades i SVT under julhelgen.

Fyra draman och en dokumentär

Tv-seriekrönika

Även om tv-soffan tidvis stått i skamvrån för att lämna utrymme åt jul- och nyårsfesterna, har det blivit alldeles för många timmar tillbringade framför en skärm under julledigheten. Men det är ju så mysigt att krypa in under en filt och kolla in till exempel julspecialen av "Barnmorskorna i East End" eller de SVT:s stora dramasatsning "Systrar 1968".

Den senare tycker jag blev en av julens tv-höjdpunkter. Äntligen en feministisk historia berättad med värme, hög igenkänningsfaktor och lustfyllt scenografiskt frossande i hammockar, eyeliners och förnuftiga bomullstrosor. Skönt också att få se en rad fräscha yngre skådespelare som Maja Rung, Mikaela Knapp och Sven Boräng (från Vingåker) spela mot ännu inte uttjatade stjärnor som Lo Kauppi, Livia Millhagen, Henrik Norlén och Jens Hultén.

Självklart såg jag även Jonas Gardells omtalade och hyllade miniserie "De dagar som blommorna blommar". Den krävde lite mer än slötittande med sina många tidslinjer och lite rumphuggna slut. Även om detta drama, med radhusinteriörer från 1970-talet och hajp kring Ingmar Stenmark, håller skyhög retrofaktor, har serieskaparna undvikit allt vad sentimentalt tillbakablickande heter. Här är det sprickorna i folkhemmet som står i centrum. Starkt och sorgligt, hoppas planerna på en fortsättning realiseras.

  • SVT-serien "De dagar som blommorna blommar" var inte lättuggad men klart sevärd, skriver Catarina Nitz.
  • Systrar 1968 visades i SVT under julhelgen Foto:
1/

Efter att tonåringarna satt fart på brandvarnaren i vargtimmen en natt kunde jag inte somna, utan inledde en maratontittning på svenska kriminalserien "Modus" med Melinda Kinnaman och Henrik Norlén i huvudrollerna. Jag är inte supertaggad på intrigen, men kemin mellan Kinnaman och Norlén gör att man kollar vidare.

Ett annat måste denna julledighet var förstås också Jane Magnussons lagom respektlösa dokumentärserie "Bergman - ett liv i fyra akter" om ikonen Ingmar Bergman. Tänk att det bara behövdes fyra timmars porträttering utan insmickrande hyllningar för att öppna mina ögon för hur stor Bergman var/är.

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/NöjeTv
Relaterat