Det är nämligen under fredagens kväll som den sydafrikanska sångerskan Melanie Scholtz hindrar den krispiga luften från att inta teaterrummet tillsammans med ett gäng närmast övertända jazzmusiker.

Claes Crona trio kompar, som så ofta förr på Eskilstuna jazzklubbs arrangemang, och trion inleder kvällen med klassiskt jazzsväng i form av Kenny Barrons ”Voyage”.

Sedan kliver Scholtz in på scenen. Hon visar sig ha ett vokalregister som är minst tre gånger bredare än klaviaturet på Claes Cronas flygel. Det är glest i bänkraderna (vi skyller på bollspelet på Tunavallen) då hon bränner av ”East of the Sun” som hon följer upp med Buddy Wells ”Meditation on a Lost Love” där Scholtz släpper fram orkestern lite väl mycket.

För ärligt talat. Här är dags för en liten uppsträckning när det gäller jazzgenren. Hur kul är det egentligen med ett solo på kontrabas? Ärligt? Inget ont om Hans Anderssons basspel, tvärtom, men jazz torde vara den enda genre där rytmsektionen (bas och trummor) erbjuds så här frikostigt med soloutrymme.

Mer plats får Melanie Scholtz i ”Throw it Away” där man anar att hennes röst i princip inte har några gränser alls. Därefter är det Peter Asplund-show då han går loss på ett block med Michel Legrand. I ”What are You Doing the Rest of Your Life” flåsar Asplund fram de mest magiska melodier i sin salivproppade trumpet och vips så känns det som att man har hamnat i en amerikansk sjuttiotalsfilm, tänk ”Chinatown”. Definitivt en av konsertens höjdpunkter.

Den efterföljande hommagen till Legrand, skriven av Asplund själv och vitsigt betitlad ”Le Grand Michel” har samma harmonik, men låter också Crona blomma ut på flygeln.

När Melanie Scholtz släpps in igen blir det afrikansk bröllopssång som låter som Paul Simon under sin Graceland-period, argentinsk tango, brasiliansk samba, sydafrikansk klick-sång, Asplund sjunger som Sinatra och Nat King Cole, Crona kör tunga blockackord.

Hela kvällen leker fram. Det blir paus, kaffe och macka och skivförsäljning och sedan in i dimman igen.

Som vanligt när det gäller jazz förefaller musikerna gränslöst imponerade av varandra, har roligt och när Claes Crona släpper nothäftet med blicken och ger sig ut på spänstig fingersafari blir det ofta busigt. Men det som dröjer sig kvar efteråt är Melanie Scholtz coola röst. Den låter redan klassisk, som en riktigt bra gammal platta.