Julstressen - går den verkligen att avskaffa? Eller vill vi ha det så här i december?

Ingen jul utan stress

Krönika av Eva Axelsson

"Var är glöggen? "

Hör jag mig själv desperat tjoa åt första bästa Systembolagsanställd när jag ångar in i glasbutiken sista fredagen före julafton. Ser inte skogen för bara träd - det vill säga röda viner, vita viner, spirituosa och öl på längden och tvären. Och då har jag ändå lyckats ta mig förbi det första farthindret, en jättelik monter med skylten "Alkoholfria alternativ" som bullats upp precis vid ingången som en sorts både lekamlig och andlig stoppkloss.

"Men herregud, varför tror ni jag är här och inte på Ica", hinner jag tänka innan jag besinnar mig och inser att det finns tusen sorgliga skäl till varför det är vettigt att försöka få oss att hålla igen på alkoholen under det som ofta kallas barnens högtid nummer ett.

Inte för att det hände många gånger under min egen barndom, men vid åtminstone ett tillfälle fanns det vuxna som blev fullkomligt som förbytta - och sådana minnen etsar sig fast, de drar man runt på hela livet som en sorts sig själv till varnagel.

Men vad jag egentligen vill åt är att allt det där predikandet om att skala ned och ta det kallt och softa när det lackar mot jul inte verkar hjälpa ett smack. Sista vardagen ränner alla ändå runt som yra höns för att fixa sådant de inte tycker att de hunnit med. Och om någon påstår att de inte gör det så är sannolikheten mycket stor att de antingen ljuger eller smygstressar när ingen ser dem.

I min egen krets inskränker sig julklapperiet numera till inköp av tre bytesklappar var á 50 kronor styck. Har det minskat risken för hjärtinfarkt? Oklart, men i veckan har iallafall jag sprungit runt på Clas Ohlson som en skållad råtta i jakt på pryttlar som gör sig i julpapper.

Det fanns en tid då julstädning betydde fejande från golv till tak, minns särskilt hur flottigt det var ovanför köksskåpen, men att det numera får räcka med ett par varv med dammsugaren betyder ju inte att det inte görs i sista minuten och med andan i halsen.

Lussebullar är goda, men det är längesedan jag bakade några själv. Har däremot köpt lite pepparkaksdeg som omsorgsfullt och i all hast, naturligtvis, bränts vid i ugnen. Sprider snabbt och utan prut en trevlig doft av juletid i hemmet.

På tal om doft så är julkrubban på plats, men i år tyvärr utan Jesusbarn. Gossen är försvunnen. Någonting utanför min kontroll har försiggått i förrådet under sommarhalvåret. Redan i våras luktade det skunk bland hyllorna. Julglittret var tuggat och halsbrodyren på lucialinnet belamrat med små svarta prickar- tydliga spår efter möss som ätit för glupskt, för mycket och för snabbt. Ingen gärningsman påträffades dock och trots flera omgångars skurande satt odören i. Till slut fanns inte annat att göra än att minutiöst gå igenom kartong efter kartong. Och se där, bland några illa tilltygade garntomtar låg en mycket mätt och mycket död mus. Den ångade knappat viol, för att travestera Stagnelius - och om hen möjligen var Jesusbarnets baneman kommer vi aldrig att få veta.

Nåväl, tillbaka till julstressen som tycks vara fullkomlig lögn att avskaffa. Vill vi ens bli av med den? Kan vi? Börjar snarast luta åt att den ligger nedärvd i våra gener sedan den tid då griseknoen prompt skulle ha förvandlats till korv, sylta, palt, spjäll, grisfötter, samt fläskspad, senast i svinottan den 13 december.

Bäst just nu:

Lucia sing-alongen i Torshälla kyrka. Är fortfarande hög på Staffan Stalledräng i hiphop-version.

Cirkus Svenska Akademien. Följer inga tv-serier sedan "House of cards". Behövs inte med en sådan reality-såpa på hemmaplan.

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaKultur/Nöje
Relaterat