Tillsammans med de övriga två i sitt VFX-lag ( VFX står för visual effects),  Per Jonsson och Andreas Wicklund, är han nominerad i klassen bästa visuella effekt för filmen "Aniara", baserad på Harry Martinsons diktverk från 1956. Filmversionen av rymdeposet, som hade premiär i februari förra året, är nominerat också i klasserna bästa regi och bästa kvinnliga biroll.

 Hur görs de visuella effekterna?

– Det är oftast en kombination av olika tekniker vi använder. Det är ett problemlösande och varje bildsekvens har sina utmaningar och förutsättningar. Visuella effekter innebär att jobba inom flera olika tekniker: stillbildsfoto, film, 3D-modellering,  rendering, compositing, modellbygge, och 3D-skanning. Ofta ligger mycket planering och förarbete i botten. Många gånger vill man använda så mycket filmat eller fotat material som möjligt för att hålla sig så nära filmens övriga filmade material det bara går. Det är mycket tidskrävande att skapa en bild av en miljö eller ett förlopp enbart i datorn.

Artikelbild

| Ombord på rymdskeppet Aniara befinner sig en grupp människor som sakta inser att skeppet aldrig kommer att nå sitt mål.

 Hade ni fria händer utifrån berättelsen om "Aniara"?

– Film är ju ett enormt kollektivt arbete där alla ska lägga några pusselbitar. De ska inte bara passa in i helheten utan också lyfta berättelsen. Varje bild och varje detalj i varje ruta är i princip något som en eller flera har haft något att säga till om. De bilder som vi i VFX-laget producerar bollar vi fram och tillbaka med regin som i sin tur har koll på helheten och den konstnärliga visionen.

"Aniara" utspelar sig i rymden – vilka särskilda krav ställde det på ert jobb?

– Det är mörkt i rymden. När man ska gestalta något där kan man inte alltid utgå från på hur saker och ting faktiskt ser ut, istället måste man förhålla sig till filmkonstens olika konventioner eller språk när man framställer en miljö som väldigt få har egen erfarenhet av. Jag tror att om man skulle välja att på film gestalta rymden fysiskt korrekt skulle tittaren inte kunna relatera till bildspråket. Det skulle förmodligen ligga i vägen för berättelsen.

Du har tidigare arbetat med ”Under pyramiden” – vilken sorts film var det?

"En äventyrsfilm för vuxna" var  taglinen. Där var VFX något som inte skulle ta plats eller synas på samma sätt som i "Aniara", i utan enbart lösa eller framhäva några bilder i berättelsen. 

 Har du förberett något tacktal till galan?

– Jo, det får mana väl slipa på...