Håkan Nesser. Foto:

Krävande klurigt i Nessersk anda

Bokrecension

I Håkan Nessers kriminalromaner spelar det förflutna nästan alltid huvudrollen. Det handlar om hämnd som ska utmätas, ofta efter många årtionden, och om skuld och vedergällning. För både läsaren och Nessers poliser gäller det att blicka bakåt och förstå vad som en gång hände.

Att läsa en roman av Håkan Nesser innebär därför ofta att ganska långsamt röra sig mellan då och nu och foga ihop gåtans pusselbitar till något begripligt. Jag tänker mig att den som gillar Nessers tegelstensdeckare också gillar att sätta tänderna i ett riktigt knepigt korsord. Nesser vecklar ut sina historier i lager på lager och skapar labyrintiska historier inuti historien. Som läsare måste man ha en hel del tålamod, men har oftast väldigt roligt under tiden.

”De vänsterhäntas förening” passar väl in i den nesserska mallen. År 1957 bildar de utstötta smågrabbarna Marten Winkelstroop och Rejnus Fiste en förening för just vänsterhänta. Till en början är de bara två medlemmar och föreningens uppdrag något oklart. Och för läsaren blir den stora utmaningen att förstå hur denna skolpojksklubb hänger ihop med en mordbrand 34 år senare. En mordbrand som i sin tur aktualiseras när man efter två decennier hittar liket efter den man som polisen trodde var gärningsmannen.

Redan här måste läsaren alltså hoppa mellan tre tidsplan, men Nesser nöjer sig inte med det. Gåtan utökas också från tid till rum när poliserna i det fiktiva Maardam, någonstans i ett grått och regnigt Europa, tvingas samarbeta med den svenska polisen i det lika fiktiva Kymlinge.

För det lik som hittas under en presenning vid en svensk sommarstuga 300 sidor in i berättelsen visar sig förstås höra ihop med mordbranden i Maardam. Och för Håkan Nesser öppnar sig möjligheten att sammanföra den pensionerade kommissarie Van Veeteren med den svenske inspektören Gunnar Barbarotti. Två eftertänksamma och rätt mångordiga polisherrar som båda älskar att filosofera över livet och döden, gärna över något gott drickbart.

Håkan Nesser är uppenbart förtjust i att konstruera knepiga mordgåtor. Nervkittlande spänning och cliffhangers har aldrig varit hans grej. Van Veeteren löser hellre sina mordgåtor över ett parti schack och som läsare får man fundera över komplicerade mänskliga mekanismer som hämnd och skuld.

Men när både Van Veeteren och Barbarotti nu ska filosofera över brott begångna i flera olika led går man ibland nästan vilse som läsare. Det gäller att hålla kolla på både årtionden och polisstationer, och stundtals önskar jag att boksidorna och infallen skulle varit något färre. För det är förstås bara i Håkan Nessers värld som en filmproducent tvunget måste heta Isidor Blavatsky och äga en inspelningsstudio vid namn Futurisma Film Factory.

Men Nesser får givetvis ihop det kluriga pusslet till sist. Och han löser både mordgåtan och den dubbla uppsättningen poliser med sedvanlig finess och klurigt underfundig humor.

Bok

Håkan Nesser

De vänsterhäntas förening

Albert Bonniers förlag

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

Kultur/NöjeLitteraturrecension
Relaterat