• Zadie Smith är född 1972 i London och skriver om två väninnor som upplever världen på helt olika sätt.
1/

Krävande kraftprov om ursprung

Litteratur

Zadie Smiths nya roman ”Swing time” är ett kraftprov. Det är hennes femte bok sedan debuten med ”Vita tänder”, som kom år 2000 och sedan filmades för tv. Det skulle inte förvåna mig om ”Swing time” också blev film. Här finns underlag till ett rikt filmmanus. Dessutom: titeln anspelar på filmen ”Swing time” från 1936, med fantastiska Fred Astaire och Ginger Rogers.

Det är inte en nostalgisk text, inte alls. Romanen ”Swing time” befinner sig i samtiden med allt vad det innebär. Det är framför allt en roman om rörelse, i vid bemärkelse. Det är rörelse som dans, som förflyttning över gränser, både mentala och geografiska. Det är en roman om klass, ras och kön.

Zadie Smith är född 1972 i London och där utspelar sig också romanen. Liksom i Elena Ferrantes böcker står två flickor i centrum, bokens jag och Tracy, två tjejer som blir vänner men också här är det en vänskap som innehåller lika mycket taggigt avståndstagande som efterlängtat närmande. Båda tjejerna drömmer om att bli dansare men ingen av dem kommer från välbeställda hem. Tjejernas familjer är blandade: en vit pappa och en mamma från Jamaica i det ena fallet, tvärtom i det andra. I Traceys fall finns ingen ansvarstagande pappa, i huvudpersonens fall finns en mamma som är mer intresserad av att läsa postkoloniala teorier än att steka pannkakor.

Tjejernas bruna hudton är densamma ”som om en och samma bit brunt material klippts itu för att skapa oss båda” men deras sätt att se och uppleva världen är mycket olika. De träffas på en dansskola och huvudpersonen är tankfull medan kompisen Tracey är rättfram. Hon är också den som har naturlig talang. De dansar till det som Tracey kallar vit musik. Huvudpersonen tänker på Bojangles som dansande i Harlem, för gettoungar, för slavättlingar. Det finns en annan rytm, svarta kroppar och svart musik!

”Swing time” är i högsta grad en roman om ursprung, om uppväxt, om ojämlikhet, om rotlöshet. Jaget i boken blir så småningom assistent till en popstjärna kallad Aimee. Det innebär ständiga resor över jordklotet, till städer där de inte hinner orientera sig, ett evigt fixande och trixande, hängande på internet och en dygnsrytm som man nog inte ska vara över fyrtio för att orka med. Den Madonnaliknande Aimee startar ett välgörenhetsprojekt i Afrika, en skola i Gambia som ska ge flickor utbildning. Det betyder att bokens jag blir indragen i projektet och börjar leta efter en annan rytm, efter något slags rötter här. Enkelt är det förstås inte.

Zadie Smith har skrivit en ambitiös roman; mogen och samtida. Det är bitvis krävande läsning, här finns referenser som går mig förbi och texten är ganska kompakt, fylld av iakttagelser som grunden handlar om hur föränderligt och relativt allt är. Vad vi ser beror på hur vi ser. Det är rörelser i en global värld. Mitt slutintryck av ”Swing time” blir ändå: mer imponerande än berörande.

BOK

Swing time

Zadie Smith

Albert Bonniers förlag

Översättning: Niclas Nilsson

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

Kultur/NöjeLitteratur

Mest delat denna vecka

Relaterat