Christer Hermansson har skrivit en rolig bok på gränsen mellan roman och debatt, tycker vår recensent Fredrik Borneskans.

Kulturchefen är tillbaka med satir om offentlig förvaltning

Bokrecension
annons

Christer Hermansson är förmodligen ett namn många redan känner till. Han är inte bara kulturchef i Strängnäs, debattör och före detta bibliotekarie utan dessutom en av Sveriges roligaste författare. Med titlar som ”Ich bin ein Bibliothekar!” och ”Det är väl inget jävla bibliotek heller!” har vi fått lära känna den veritabla biblioteksmannen Oliver C. Johansson. Denna märkliga men älskvärda vin- och operaälskande herre tycktes, till min sorg, gå i graven i Hermanssons förra bok som debatterade folkbiblioteken. Men även om han inte finns med i den nya ”Avanti!” är det lätt att känna igen Hermanssons absurda, komiska och faktiskt högst tänkvärda litterära universum.

Ungefär som den förra boken diskuterade folkbibliotekens väl och ve balanserar den nya boken på gränslinjen mellan roman och debatt. Satir har förlaget valt att kalla den och det är ingen dålig beskrivning. Denna gång är ämnet New Public Management eller NPM som det hela brukar förkortas. För den som inte känner till det här är det en styrningsmodell som började införas i offentlig verksamhet under 1980-talet för att effektivisera verksamheten, göra den mer demokratisk och därtill öka individens frihet. Allt gott? Knappast. Modellen har bland annat kritiserats för att leda till dyra utvärderingar och kostnadskrävande administration istället för att främja den verksamhet som borde stå i centrum.

Om entusiasmen inför NPM minskat med tiden är det något som inte alls märks hos den överviktige utvecklingsdirektören Leonard Lundberg. Sprakande av energi sätts han att leda förändringsarbetet inom kommunen med en kvalitetsgrupp han själv ger namnet Avanti! Det sistnämnda var för övrigt också vad socialistpartiets tidning i Italien hette. Mussolini var under ett par år chefredaktör där innan han uteslöts ur partiet.

Att Leonard bland anställda inom kommunen kallas just Mussolini beror dock på hans diktatoriska ledarskap, vilket präglas av en självbild där han ser sig som ett geni oavsett vilka motgångar och invändningar han möter. Det är knappast någon överdrift att påstå att han inte lyckas leva efter kommunens vision: ”Tillsammans utvecklar vi framtidens kommun med individens behov i centrum.” Om någon individ finns i centrum för förändringsarbetet är det Leonard själv.

Utan att orda för mycket om handlingen kan konstateras att tvivlen växer både runt Leonard och NPM, och då inte minst bland de övriga medlemmarna inom Avanti! En efter en tröttnar de. Den mindfulnessvurmande ekonomen Aniela sjukskriver sig. Den högreligiöse hunken och safetycontrollern Niklas väljer att istället bli volontär. HR-specialisten Emma hoppar också av.

Ibland tycker jag att handlingen är lite väl tunn. Men även om jag skulle önskat att Hermansson valt ett annat sätt att gestalta substanslösheten i NPM än genom upprepningar av floskler så räddar den humoristiska tonen det hela. Det är helt enkelt svårt att inte ha roligt tillsammans Leonard och hans kollegor.

Kritiken som framförs mot NPM i Hermanssons bok är inte nådig. Exakt hur författarens egna uppfattningar i ämnet ser ut känner jag inte till men hans hållning vittnar om oräddhet. Det är inte första gången jag slås av hur givande det kan vara att spänna en lian mellan fiktion och debatt, eller skönlitteratur och samhällskritik om man så vill, i alla fall för den som till äventyrs har Hermanssons stilistiska förmågor och djupa insikter i politik.

Bok

Christer Hermansson

Avanti! En satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall

Bokförlaget Mormor

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

SträngnäsKultur/NöjeLitteratur
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka