Vem väljer att stanna kvar, vem väljer att gå vidare? "Black forest" är en av alla föreställningar som ges under Folk och Kultur i Eskilstuna nästa vecka.

Med kultur upp till knäna

Krönika

Nästa vecka kommer Eskilstuna att stå med kultur upp till knäna. Konstnärer, skådisar, musiker, kulturpolitiker och dito byråkrater från hela landet svärmar in över stan och flockas i Munktellstaden och på en lång rad andra ställen för att under fyra dagar delta i superfärska konventet Folk och Kultur.

Faller allt väl ut så kan vi se fram emot en årlig kulturboost i februari, en sorts kulturens Almedalen med workshops, diskussioner, utställningar, teater, dans och kanske även ett och annat mingel. Om det blir något av champagnetyp låter jag vara oskrivet. Almedalen behöver väl inte kopieras rakt av. Gudrun Schyman behöver till exempel inte komma och elda pengar. Skulle kanske inte falla så väl ut. För är det något kulturen för det mesta har brist på så är det just sekiner.

Ändå kan de bara inte låta bli att hålla på. Kulturarbetarna, alltså. De flesta kommer aldrig att bli rika hur många timmar de än lägger ner. Bara några få kan försörja sig på sitt kall och om de till äventyrs gör det så är det oftast något stipendium som klarar livhanken.

När jag skriver om utställningar i Eskilstuna brukar jag lite försiktigt fråga om det möjligen är till att ha någon födkrok vid sidan om. Och så är det ju för de flesta. Många är bildlärare, en del jobbar i vården och några har satt i gång på allvar först som pensionärer.

Drivkraften handlar sannerligen inte om pengar utan kommer från helt annat håll. Riktigt hur den ser ut har jag aldrig fått mig helt förklarat. Jag tror att de inte riktigt vet själva. De bara "måste hålla på", därtill är de nödda och tvungna. Drivet kommer inifrån. Kan det vara från det som understundom kallas själen? Kul verkar de hur som haver ha.

Antagligen är det därför man som reporter oftast känner sig så upprymd efter att ha tjuvkikat på någon utställning inför vernissage. Inte sällan är den första tanken som flyger genom ens huvud när man frontas med något konstnärligt tilltag: "Men vad i h-e-e är det här egentligen?" Som på Eskilstuna konstmuseum häromveckan: byggstängsel och randiga tröjor, livmödrar och fårade händer. Men så får man sig några ledtrådar till livs och upptäcker att här har det funderats och skruvats och undersökts och hittats helt nya infallsvinklar. Det går upp en talgdank. Och man inser att: Jamen visst, så här går det också att se på saken.

På tjuvkik på "Sneak Peak" i Strängnäs häromdagen beskrev utställningsproducenten Jannicke Fyhr konstnärer som en sorts forskare satta att undersöka den mänskliga tillvaron och dess villkor.

Och det är ju faktiskt guld värt.

Men jag kan tänka mig att det känns en smula dubbelt att vara konstnär på golvet under ett event som Folk och Kultur. För utan fotfolket längst ned i näringskedjan: bildmakarna, skådespelarna, dansarna och musikerna med osäkra och ojämna inkomster - så skulle den vegeterande överbyggnaden i form av byråkrater, producenter, eller för all del kulturreportrar, knappast överleva alls. Och definitivt aldrig någonsin få mingla.

Bäst just nu

Är nyfiken på "Mellan Scylla och Charbydis" - meningsmotståndarna Stina Oscarson och Lars Anders Johansson pratar kultur och politik under Folk och Kultur.

Läs mer om dessa ämnen

Folk och KulturKrönika