Carsten Jensen är en kontroversiell författare hemma i Danmark. Foto:

När den enda "lösningen" är ilska

Litteratur

”Jag skulle inte alls bli förvånad, om det mitt i den allmänna kommande förnuftigheten skulle framträda någon gentleman med oädel eller rättare sagt reaktionär och hånfull fysionomi, sätta händerna i sidan och säga till oss alla: nå, mina herrar ska vi inte först som sist skaka av oss all denna förnuftighet, så att vi alla åter kan leva efter vår egen dumma vilja.” Citatet är hämtat från den förbittrade huvudpersonen i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från ett källarhål” som släpptes 1864. Liksom dagens populister föraktade den här människan fakta och vetenskap.

Det är här den danske författaren och journalisten Carsten Jensen hittat titeln ”Källarmänniskor” till sin läsvärda bok om populism. Men bara delvis. I Dagbladet Politiken 2011 kallade Jensen också medlemmar i Dansk Folkparti för just källarmänniskor. Det här fick vissa att stämpla honom som en arrogant skitstövel med en nedlåtande hållning mot vanliga människor. Hans bok blir ett bevis på att han är oskyldig till anklagelsen. Han är varken nedlåtande eller intresserad av att splittra upp människor i enkla kategorier som ska ställas mot varann, detta brukar istället vara just vad populister sysslar med.

Jensen målar gärna de stora perspektiven. Politikerna har abdikerat, hukande inför globaliseringen och en nyliberal ordning där allt fler samhällsproblem läggs på individen som tvingas lösa dem bäst hen kan. Arbetarklassen lämnas i sticket med tyngda axlar inför utsatthet och arbetslöshet i företagsflyttningarnas tid.

Ibland tycker jag att Jensen blir för flanerande i sin hållning. Han använder förorternas porösa betong som en metafor för hur ingenting idag skapas för att bestå, där individen aldrig erbjuds något annat försvar inför den ständiga förändringens prövningar än utbildning. Samtidigt finns något positivt i de vida perspektiven. Det blir tydligt varför tillbakablickande och (alltför) enkla svar ter sig lockande för vissa. Förståelsen ska dock inte förväxlas med sympati inför uttrycken som oron tar sig. Jensen är mycket tydlig i sitt avståndstagande gentemot populismen. Den erbjuder inte några verkliga lösningar på utmaningar och problem utan stannar vid att elda på rädslan, ilskan, splittringen.

Längs vägen lyckas han slå hål på åtskilliga populistiska myter. Talet om att främlingsfientliga partier skulle vilja värna den gamla välfärdsstaten faller platt inför det faktum att denna, som den faktiskt såg ut, byggde på inkludering, inte uteslutning. Och hur kan den som är rädd för ökad invandring samtidigt förringa behovet av att värna miljön när en ökad medeltemperatur kommer att leda till bredare flyktingströmmar än någonsin?

Hotet om en kommande miljökatastrof borde, precis som Jensen skriver, istället för splittring bära fröet till en öppning. Det är hög tid för oss att inse att vi inte kan isolera oss och försöka intala oss att det skulle vara bästa vägen till överlevnad. Vi behöver hitta ett nytt språk och ett nytt sätt att leva på. Tiden vi har på oss är dessutom förmodligen mer knapp än många vill tro.

Ska vi lyckas innan det blir för sent krävs att vi arbetar tillsammans, inte mot varandra.

BOK

Källarmänniskor – om populism och besväret med att vara människa

Carsten Jensen

Albert Bonniers Förlag

Översättning: Fredrik Ekelund

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

Kultur LitteraturLitteratur
Relaterat